Annas och Hampus bokblogg

Carsten Jensen: Vi, de drunknade

2010-01-09T08:14:00.002+01:00

Vi, de drunknade är en hård, maskulin och obehaglig bok som är svår att släppa ifrån sig. Den rymmer en dokumentär om sjöfartens betydelse och hur kriget drabbar alla. Ett barns syn på orättvisa. En kvinnas saknad av sin son. Och en mängd egensinniga och äkta karaktärer.

Den 700-sidiga boken handlar om invånarna i den lilla danska sjömansstaden Marstal under perioden 1848-1945 och låter oss följa fem generationer vars öden är sammankopplade. Ömsöm är det barnets skildring av en hård lärare med små anekdoter som är charmiga, ömsom är det krig och vi ser de mörkaste sidorna i människan.

Boken är skriven på vi-form. Vi - staden. Det ger ett starkt intryck och ger boken en dokumentärkänsla. Samtidigt låter Jensen oss gå in som ett Jag i en handfull personer som spelar en viktig roll och som blir en huvudperson i ett hundratal sidor, för att sedan försvinna för nästa generations Jag och Vi. Det är härligt denna varvning mellan dokumentär, skrönor och livsöden.

Boken är väldigt hård och maskulin - det är sjöfart, krig och pojksteck vi snackar om - kvinnorna har också starka åsikter och marginaliseras inte, men det är inte någon djupare dialog om relationer eller känslor. Ibland känns det tomt men ofta ger det det objektiva intrycket som dokumentären har. Som om det faktiskt är en stad och inte en enskild person vi följer. Att det är fakta och inte fiktion. Som om de känslor som beskrivs är de som fanns nedtecknade i dagböcker som författaren tog del av.

Efter att ha läst boken känns det som att ha varit med något stort. Jag känner inte för att segla och absolut inte för att gå i krig, men kanske besöka Marstal och känna att jag redan varit där.

Betyg: 4

Lorrie Moore: The Collected Stories of Lorrie Moore

2009-12-30T22:00:00.006+01:00

Jag kan börja med att säga att jag inte gillar noveller. Jag hinner liksom inte få en relation till någon av karaktärerna och därmed inte riktigt känna för deras öde eller börja tänka som de. Men Lorrie Moore kan skriva noveller. Hon är en magiker med språket och skriver rörande berättelser.

Språket i novellsamlingen är som en blandning av one-liners och språkliga underfundigheter. Samtidigt är det inga lustiga berättelser. Eller egentligen någon speciell händelse eller story. Det är mer känslor och tillstånd novellerna handlar om. Och inga trevliga - misslyckande äktenskap, försök att finna den rätte när alla andra är gifta och har barn, cancer, cancer hos ens barn, ensamhet, självmord, fler misslyckade äktenskap och mer ensamhet. Blandningen av uppgivenhet och uppkäftighet draperad i Moores fantastiska språk gör dem till njutbara.

Självklart är inte alla novellerna tip-top och i och med att The Collected Stories of Lorrie Moore innehåller fem novellsamlingar kan du få de bästa genom att läsa samlingarna Birds of America och Like Life.

Betyg: 4

Håkan Nesser: Människa utan hund

2009-08-26T15:20:00.002+02:00

Som vanligt levererar Håkan Nesser ett socialt drama inpackat i en mordgåta, något som får mig att både minnas boken och vilja läsa nästa sida.

Betyg: 3.5

Jeffrey Eugenides: Middlesex

2009-03-18T18:42:00.004+01:00

En helt underbar bok - karaktärerna, sättet att skriva, berättelsen - ja allt!

Middlesex handlar om en Calliope, hermafrodit som föds som flicka och upptäcker att hon är "man" först när hon är fjorton. Calliope som är berättaren i boken låter läsaren följa historien om sina farföräldrar, en grekisk familj som emigrerar till USA under 1920 talet, sen sina föräldrar och slutligen sitt eget liv. Eugenides blandar vetenskap, historia, medicin, psykologi med en underbar berättelse.

Karaktärerna och språket i boken, som har glimten i ögat, var helt fantastiska. Samtidigt som Eugenides tar oss genom berättelsen, lyckas han få oss att tänka - hur lite vi kan påverka våra liv, vad är kön och idenitet egentligen, vad är arv och vad är miljö?

En fröjd att läsa, en sorg att avsluta!

Betyg: 5

Anders Paulrud: Fjärilen i min hjärna

2009-01-03T07:02:00.002+01:00

Memento Mori - kom ihåg att du är dödlig. Så lär en tjänare fått påminna de romerska generalerna ständigt när de paraderade genom Rom. Idag finns det inte mycket som får oss att stanna upp och tänka efter. Allt måste gå fort och tar man inte beslut så missar man möjligheter. Att grubbla är att inte leva och varje minut måste upplevas.

Tack Anders Paulrud som liksom Joan Didion med Ett år av magiskt tänkade påminner oss om vår bräcklighet och att vi ska älska och berätta för de vi älskar att vi älskar dem.

Betyg: 5

Torgny Lindgren: Norrlands Akvavit

2008-12-29T19:36:00.002+01:00

Torgny Lindgren är en av mina favoritförfattare och därför var mina förväntningar högt satta på denna bok. Tyvärr blev jag besviken. Likt Austers Travels in the Scriptorium besöker Lindgren sina tidigare karaktärer och trakterna för sina tidigare noveller och romaner; Västerbotten.

Boken har en del underfundiga ljusglimtar som får mig att skratta med på det hela taget saknas en berättelse som griper tag i mig.

Betyg: 2.5

Haruki Murakami: What I talk about when I talk about running

2008-12-14T19:14:00.002+01:00

Murakamis senaste bok What I talk about when I talk about running är det närmsta man kommer en självbiografi. Murakami är en av mina favoritförfattare och det var fantastiskt att få förstå mer hur otrolig han är som person - envis, ödmjuk och mycket, mycket målmedveten.

OBS: Detta är alltså inte ett skönlitterärt verk.

Betyg: 4

Morten Ramsland: Hundhuvud

2008-12-07T15:32:00.002+01:00

Det går utför. Det sägs ständigt i Ramslands Hundhuvud och jag måste säga att jag håller med. Läsaren får följa en norsk familj genom fyra generationer och det är ett välmålat porträtt. Alkoholism, otrohet, våldtäkt, och skär och tvättäkta egoism och missunsamhet. Själv mår jag sämst av att läsa om de senare - när man i en familj skadar varandra eftersom man älskar dem. Det är en välskriven bok och jag gick inte ner mig, så uppenbarligen har Ramsland lyckats skriva boken på ett "trevligt" sätt.

Betyg: 4

Paul Auster: Man in the Dark

2008-11-15T10:33:00.002+01:00

De senare Auster-böckerna har tappat lite den magi och sagovärld som jag tycker att till exempel mina favoriter Moon Palace, Mr Vertigo och Book of Illusions har. I Man in the Dark är historien samtida och mer politisk och det finns egentligen ingen story. Första delen av boken är en uppdiktad värld, och handlar likt Travels In The Scriptorium om krig. Andra delen är mer en återblick av huvudpersonens liv och denna är avsevärt bättre, även om den känns lite fragmentarisk.

Betyg: 3

Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor

2008-10-12T20:25:00.004+02:00

Steig Larssons roman var en positiv överraskning för mig - jag hade förväntat mig mer av en normal spännande deckare men med en politisk twist. Larsson imponerar genom att hålla en hög takt utan att avslöja något mer av brottet som begåtts.

Det enda misstag jag tycker Larsson är i vissa personporträtt är stöpta aketyper eller orealistiska, speciellt att han ger sin huvudperson Lisbeth Salander fåniga superhjälteförmågor.

Betyg: 4

Jasper Fforde: The Eyre Affair

2008-09-24T20:22:00.001+02:00

I The Eyre Affair bygger Fforde upp en parallellvärld till vår egen där litteratur är en av de viktigaste sakerna i sammhället, tidsresor är möjliga, och i England, där storyn utspelar sig, finns en Orwellsk polishierakri som huvudpersonen arbetar inom.

Till en början är boken en humoristisk njutning i en fantasivärld där allt kan hända, men efter en stund tröttas man ut av att Fforde mer visar möjligheterna i sin fantasivärld än att försöka berätta en intressant historia.

Betyg: 2.5

Miranda July: No one belongs here more than you.

2008-08-10T11:39:00.002+02:00

Miranda July gjorde ett stort intryck på mig med sin film Me and You and Everyone We Know och jag hade stora förväntningar på den här boken. Jag är ju ingen stor fantast av novellsamlingar (fast jag verkar köpa dem då och då) på grund av att man aldrig riktigt kommer in i karaktärerna - det är också just detta faktum som gör att jag inte ger boken högsta betyg.

July lyckas leverera sexton noveller av lite olika längd, men alla med samma sorliga och obehagliga känsla. I varje berättelse möter läsaren en ny (åtminstone mentalt) ensam person som man snabbt börjar tycka synd om. Jag skrattar mellan varven, troligtvis för att skydda min mentala hälsa.

"The Swim Team", "Mon Plaisir" och "How to Tell Stories to Children" är i mina ögon de tre bästa och är tre helt enastående berättelser.

Betyg: 4

Chuck Palahniuk: Rant

2008-06-17T13:07:00.002+02:00

Palahniuk är en författare som alltid behandlar tabubelagda ämnen på ett äcklande och oblygt sätt, och så är även fallet i Rant. Det är en underbar läsning som ofta får mig att äcklas och jag är mycket tacksam att jag inte högläser den.

Boken är skriven som sammanflätade intervjuer med personer om huvudpersonen efter att denna gått bort. Det är ett intressant stilgrepp som berikade läsningen och dessutom gjorde att det var lätt att läsa boken i små stycken såsom på bussen eller på toaletten.

Betyg: 3.5

Håkan Nesser: En helt annan historia

2008-05-21T17:00:00.001+02:00

Jag gillar skarpt Nessers icke-kriminalare och tänkte prova en deckare också.

I En helt annan historia får polisen brev där alla offer avslöjas i förväg av mördaren och sedan får de reda på mördarens hela motiv på samma vis. Förutom själva kriminaldramat så handlar det så klart om kommissariens privatliv (något som känns som om det blivit legio i deckare idag), med barn, ex-hustru och nya kvinnor. Nesser levererar även kritik mot kvällspressen, allt från skandalrubriker för att få upplagor till deras buffliga metoder och maktmissbruk.

Betyg: 3

Chimamanda Ngozi Adichie: En halv gul sol

2008-05-11T21:53:00.003+02:00

Mina tidigare erfarenheter av Biafra är, liksom många andras, nyhetsinslag på tv om svältande barn med uppsvällda magar. Adichie ger en helt ny dimension till mig med En halv gul sol. Boken handlar om två välbärgade tvillingsystrar och deras respektive familjer i slutet på sextiotalet, strax innan och under Biafrakriget.

Boken är skriven på ett enkelt och rättframt sätt och blandar Igbo-språket med svenska, samt att olika kapitel har olika jag trots att den följer samma personer. Det senare ger en mycket bra variation till boken och annars hade bokens nästan 700 sidor riskerat att kännas lite utdragna. Det är en läsvärd bok, speciellt det faktum att den skildrar en välbärgad familj med hög status och hur de faller och blir drabbade precis som alla andra av krigets fasor.

Betyg: 4

Anders Paulrud: Som vi älskade varandra

2008-03-08T21:00:00.003+01:00

Gammal kärlek. Kärlek som varar, men som inte skapar fungerande liv och förhållanden. Det handlar Anders Paulruds bok Som vi älskade varandra om i mina ögon. Det känns att Paulrud skriver från hjärtat, och att det handlade om hans vänner och hans eget liv.

På ett sätt är boken underbar, men tyvärr lyckas inte Paulrud fånga mig. Jaget i boken har något äkta att förmedla, men ändå får jag inte en gripande relation till bokens karaktärer.

Betyg: 3

Paulo Coelho: Eleven Minutes

2008-03-08T16:57:00.004+01:00

Paulo Coelho likt McDonalds "millions served" - tyvärr är inte något bra bara för att många läser/äter det. Detta är den andra Coelho-bok jag läser och jag hade inte gjort det om jag inte fått den i present. Egentligen ska jag inte betygsätta den, eftersom jag inte kom mer än till hälften, men jag utfärdar en varning istället för att skriva en recension.

Varför gillar jag den inte? För att Coelho skriver som om han vet bäst. Hans text är uppfostrande, predikande och nedlåtande gentemot läsaren. Tyvärr. Speciellt synd är det eftersom jag tycker att Eleven Minutes egentligen verkar ha en bra och givande handling. Men jag orkar inte matas av hans gudomliga insikter och små visdomsord på vägen.

Betyg: 1?

Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga

2008-03-02T20:37:00.004+01:00

Sällan har jag läst en roman om hat och olycklig kärlek som varit så spännande och med så bisarra karaktärer. Den påminner mig om både Tim Burton och Paul Auster, men Zafón har en egen stil.

Vindens skugga handlar om en pojke i ett krigshärjat Barcelona 1945 som får en bok. Han blir besatt av och vill veta mer om dess mystiske författare Julián Carax. Snabbt blir han indragen i en gammal fejd mellan svartsjuka barndomskamrater som urartat i hat och mord.

Zafón skriver mycket bra och boken berättas av flera karaktärer och genom dem nystas historien upp. Varje kapitel är spännande och berättelsen växlar mellan underliga människor och människoöden, våldsamma vendettor, ungdomskärlek samt gripande beskrivningar av människors olyckiga relationer. Han lyckas blanda in lagom mycket av det sargade Spaniens samtid och hindrar boken att förvandlas till en lång dold litania och historiebok, något jag är tacksam för.

Om det inte varit för den något långsamma starten så hade jag nog gett den en femma. Jag tyckte den var spännande till sista sidan och jag tackar Erica så mycket för rekommendationen som tog mig mer än ett år att öppna.

Betyg: 4

Peter Høeg: Den tysta flickan

2008-01-12T12:25:00.000+01:00

Peter Høegs böcker är ofta ambitiösa blandningar av filmisk action, vetenskap och kultur. Så också Den tysta flickan - en svårläst och pretentiös action-deckare, som trots den beskrivningen är helt ok.

Kasper Krone är cirkusclown och en mycket speciell människa. Han kan höra de minsta ljud och därmed höra mer eller mindre vad människor tänker och känner. Han är bara en av de många häpnadsväckande förmågorna i boken. Läsaren för följa Krones jakt efter en flicka med övernaturliga krafter. Han upptäcker snart att han inte är den enda som söker henne, och att det finns stora krafter i rörelse i Köpenhamns politiska, kyrkliga såväl som undre sfärer.

Texten är välskriven, men tyvärr svår att hänga med i, eftersom nya personer ständigt introduceras och gamla visar sig byta sida allt som oftast. Han skriver suggestivt på bekostnad av klarhet. Samtidigt är detta det enda som gör att man förlåter honom när man tappar bort sig och måste läsa om för att förstå.

I Den tysta flickan finns en fantastisk grund, men Høeg vill för mycket och romanen blir för pretentiös och rörig. Stundom är den intressant och presenterar perspektiv som ställer den i en klass för sig. Om Høeg hade dragit ner på James Bond-actionen, superhjältarna och -skurkarna samt haft lite mer "mänskliga" och känslosamma reflektioner och resonemang hade jag gillat den mycket, mycket mer.

Betyg: 3

Harry Bernstein: Den osynliga väggen

2008-01-04T18:14:00.000+01:00

Andra världskriget var en miserabel tid. Och att växa upp som jude i England var också miserabelt. Och jag förstår att det var ett ständigt lidande och kämpande. Men vad jag inte förstår är varför Harry Bernstein måste skriva en bok som bara är översentimental, förutsägbar och full av arketyper (moder som kämpar för sina barn, men ibland är orättvis och gråter; avskyvärd pappa som har en fruktansvärd barndom bakom sig). Jag blev mest trött och lite ledsen av att läsa Den osynliga väggen, men det är synd, för Bernstein har upplevt något som han säkert skulle kunna ha återgett på ett mycket läsvärt sätt.

Betyg: 2

Haruki Murakami: After Dark

2007-12-29T21:57:00.000+01:00

Haruki Murakami har en magisk förmåga att skapa sin egen värld i sina böcker, där vanliga människor reflekterar över vanliga frågor i livet, stora som små, och detta blandas upp med underliga övernaturliga händelser som känns som analogier som man inte förstår. Åtminstone inte jag.

After Dark utspelar sig under en natt och med en handfull karaktärer. Tyvärr är den lite för kort för mig för att hinna bygga upp en relation till dem och verkligen bli insvept i Murakamis trolska värld.

Beryg: 3.5

Jan Kjærstads: Kungen av Europa

2007-12-23T10:17:00.000+01:00

Jan Kjærstads roman Kungen av Europa är ett intressant försök att knyta samman och se samband mellan en mängd olika vetenskaper, och på ett sätt lyckas han, men misslyckas i och med att historien och läsarens intresse går förlorade.

Kjærstads huvudperson Alf Veber är en humanist som blivit IT-miljonär och som lagom till årsskiftet bestämmer sig för att starta ett nytt liv från början. Man får följa hans uppväxt och funderingar samtidigt som nutiden varvas. Alf vill vara lite av en renässansmänniska (och är tyvärr tröttsamt duktig på allt) och Kjærstad briljerar gång på gång med att associera och knyta samman ämnen. Han ska ha en eloge för goda efterforskningar när han lyckas blanda populärkultur, klassisk litteratur, arkitektur och botanik skickligt, och min favorit är när han tar upp samtida händelser och knyter dem till berättelsen - t.ex. visar sig det vara Alf som skapade Melissa-viruset.

Eftersom man får följa Alfs hela liv blir man också introducerad till alla kvinnor han haft och trånat efter, och detta blir nästan den enda röda tråden i berättelsen. Kvinna upp och kvinna ner presenteras i detalj liksom Alfs relation till dem, och tyvärr tillför det inte så mycket i längden.

Sammanfattningsvis är Kungen av Europa helt ok. Språket är bra, relationsbeskrivningarna ibland intressanta, associationerna kul att läsa, men problemet är att det inte riktigt bakas ihop till en bra berättelse, utan känns mer som slumpmässiga associationer i en persons liv.

Betyg: 3

Marianne Fredriksson: Ondskans leende

2007-10-02T21:18:00.000+02:00

Stina har flytt undan sin man som är psykopat och misshandlat både henne och deras två döttrar. Hon har fått skyddad identitet, men han lurar ändå kring hörnet med sitt vansinne. I centrum står kampen mellan det goda och det onda.

Förut gillade jag Marianne Fredrikssons böcker ohämmat, inte minst Simon och ekarna. Den är fortfarande en av mina favoritböcker, men på sistone har jag även gått på ett par nitar bland hennes verk. Ondskans leende tar priset i präktighet och i att vara totalt onyanserad. De onda är okritiskt jätteonda, de goda är okritiskt jättegoda - faktiskt så överdrivet goda att det bara blir för mycket.

Dessutom irriterar jag mig på dialogerna mellan barn och vuxna. Hon låter barnen prata ett konstigt, lite omodernt vuxenspråk, trots att berättelsen utspelar sig i nutid. Nä, det känns inte trovärdigt.

Betyg: 2

Tim Davys: Amberville

2007-09-24T16:24:00.000+02:00

Tim Davys har i Amberville vävt en egen fantasivärld, som man först tror saknar likheter med vår egen. Innevånarna i Mollistan Town är mjukdjur, med päls och fyllda med bomull. I staden finns Leverantörerna och Chaufförerna. De första lyder Ungelistan och levererar barn till de som ska få. De senare ryktas lyda Dödslistan och hämtar de som blivit gamla och utslitna.

Samtidigt som Davys skapar sig en plattform där allt kan hända syr han ömt in vår egen verklighet. För mjukdjuren har precis som vi sina laster, synder och brister. Amberville är en roman som väcker tankar. Det är en klassisk beskrivning av ondska och makt men den berör också tankar om livet självt.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är en läsvärd bok, där författaren skriver bra och vill ta upp intressanta ämnen. Tyvärr är många av karaktärerna lite väl arketypiska och relationerna kantiga och lite för onyanserade. Om du kan tåla brutalitet, maskulint enkla relationer samt fantasivärldar tycker jag att du ska ta dig tiden, själv kommer jag hålla utkik efter uppföljare för att se vad Davys kan göra av sin värld.

Betyg: 3.5

Nadeem Aslam: Kartor för vilsna älskande

2007-09-01T21:14:00.000+02:00

Kartor för vilsna älskande är en berättelse om hedersvåld, klyftan mellan islam och den sekulariserade västvärlden, samt hemlängtan - längtan efter den kultur, det språk och den miljö som man växt upp i.

Handlingen kretsar kring en pakistansk familj som lever i England. Ett par som levt tillsammans utan att vara gifta försvinner spårlöst, och kvinnans bröder misstänks för att ha mördat dem.

Temat är intressant, aktuellt och gripande, och boken är välskriven, även om författarens vilda liknelser ibland går till överdrift och blir lite väl omständiga. Trots att handlingen på många sätt är mörk, är känslan som förmedlas varm. Beskrivningarna av England är så målande och exotiska att man får känslan av att familjen fortfarande skulle befinna sig i ett varmt och doftrikt Pakistan.

Betyg: 4

Per Petterson: Ut och stjäla hästar

2007-08-23T20:31:00.000+02:00

Per Petterssons bok Ut och stjäla hästar är en bok om beundran till sin far och en svunnen tid. Bokens huvudperson Trond, en äldre man som flyttat till skogs, ser tillbaka på åren då han slutade sin tid som barn och tog stapplande steg in i vuxenlivet. Hans far lärde honom att "själv bestämma när det gor ont" och på detta lågmälda sätt har han levt och lever idag.

Att läsa boken är som att titta på en bunt bilder från en melankolisk men bra semester. Pettersson spinner fram många trådar med berättelser som tillsammans bildar stämningen, men alla varken binds ihop eller följs upp. Språket är riktigt bra och boken är en njutning att läsa.

Boken handlar egentligen om Tronds far och deras relation. Den vuxne Trond citerar Dickens med att fråga sig: Spelar vi med självklarhet huvudrollen i våra egna liv? Han beundrar sin far och önskar själv växa in i hans goda sidor till den grad att han själv, den bortgångna hustrun, systern, dottern, modern, ja alla kommer i skymundan.

Jag upplever också en viss avund från Pettersson till generationen som slogs mot ett tydligt och viktigt mål som kunde göra folk till hjältar, istället för det moderna och enkla livet med få egentligt riktigt viktiga problem.

Betyg: 4

Elizabeth Kostova: The Historian

2007-08-09T13:35:00.000+02:00

Kostovas varulvsbok på 700 sidor är en "based on real research"-bok med allt vad det innebär. Kostova har alltid varit fascinerad av Dracula, ända sen liten, och har investerat tio år i efterforskningar och resor för att kunna skriva The Historian. De första 200-300 sidorna var mycket spännande och intressanta, men sen tar hennes avhandling överhanden och det skönlitterära får ge vika. Ett annat problem som kommer av hennes intresse för ämnet är att hon inte vet när man ska sluta, eller vad som verkligen är intressant för den icke Dracula-inbitne.

Berättelsen förmedlas för det mesta i brevform som läses av huvudpersonen eller dennes far och återberättas för huvudpersonen. Detta distanserar mig som läsare från känslorna och människorna och jag önskar att Kostova hade kunnat blanda upp breven lite. Dock är hennes forskning stundvis intressant och miljöbeskrivningarna ger mig lust att åka till fler östeuropeiska länder.

Jag tror att boken skulle kunna bli en bra film, speciellt för alla dem som uppskattade Da Vinci-koden, och ibland undrar jag hur mycket denna idé påverkat Kostovas text.

Betyg: 2

Thomas Engström: Dirty Dancer

2007-07-29T17:33:00.000+02:00

Berättelser med huvudpersoner man inte tycker om, eller direkt tycker illa om, är något som vissa ogillar. Jag har inget emot böcker av det slaget, och det är inte på grund av att jag känner avsmak inför Engströms Erik, den självömkande, arroganta och dömande advokaten, som jag inte hyllar Dirty Dancer.

Nä, det är för att berättelsen inte rör mig. Det är en icke-sinande ström av förakt och spydigheter mot samhället och alla dess invånare samt i stort sätt alla mänskliga svagheter, som dock har rätt att få en känga, som levereras. Engström låter Eriks välutbildade röst tala direkt till läsaren på ett likvärdigt och inte på ett nedlåtande sätt och språket är riktigt, riktigt bra. Ibland lyckas Engström avbilda några av våra svagheter på ett träffsäkert sätt, men ofta tar språket och stilismen överhand och berättelsen och personporträtten blir lidande.

Dock är avsnittet då Erik konfronterar sin far en favorit, och personligen tycker jag att detta är nästan enda stycket i boken där Engström inte ”ska låta tuff” eller imitera Arthur Nersesian eller Bret Easton Ellis utan tittar läsaren rakt i ögonen.

Betyg: 2.5

Moa-Lina Croall: Sen tar vi Berlin

2007-07-28T18:26:00.000+02:00

Vissa berättelser handlar om gripande och bra saker, ofta är dessa böcker gripande och bra, men inte alltid. Moa-Lina Croalls Sen tar vi Berlin har potential att vara en fantastisk bok, men jag kan inte förklara varför hon inte lyckas fånga mig 100%-igt. Missförstå mig rätt: det är en bra bok. Men för mig är den inte fantastisk.

Boken handlar om 22-åriga Lou som tar de första stegen från ungdomslivets väldefinierade ramar, där man är valbefriad tack vare skola och föräldrar, och ut i ett eget skrämmande vuxenliv där man själv definierar "lyckad" och "lycklig". Lou finner att den ram och det liv hon just nu har inte är bra och tillsammans med sin barndomsvän Julia åker hon till Berlin och försöker finna sig själv.

Jag tror att det som alienerar mig är att det är för kliché-artat: vegetariska, lesbiska, sökande, rökande, drickande, musikaliska, depressiva unga kvinnor. Måste man kryssa i alla dessa för att vara annorlunda om man är ung tjej?

Betyg: 3

Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande

2007-07-26T15:29:00.000+02:00

Innan trodde jag att en "personlig" bok var skriven för författen själv och inte för läsaren. Att den har otaliga referenser till saker som författaren och kanske dennes nära vänner förstår. Och mest av allt var jag säker på att jag aldrig skulle kunna komma att uppskatta detta. Joan Didion har motbevisat mig - jag hade rätt med de två första påståendena, men inte med det tredje.

Ett år av magiskt tänkande handlar om året efter att Didions man går bort i hjärtinfarkt. Det är en mycket speciell bok, det känns nästan inte som om Didion har skrivit boken för att den ska läsas, utan för att dokumentera året samt arbeta med och behandla sin egen sorg.

Hur som helst lyckas hon skriva en mycket bra bok som behandlar döden, sorg, kontrollbehov, önskan om en större mening och andra livsfrågor. Mest av allt påminner den läsaren om vikten av att älska sina nära medan de fortfarande lever. Det som hindrar mig från att ge boken högsta betyg är just att boken är "oskönlitterär" och personlig, samtidigt som jag inte önskar att Didion skulle skrivit boken annorlunda.

Betyg: 4

Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger

2007-07-22T22:10:00.000+02:00

Hur intressant kan ett möte mellan en äldre dam och en ung kvinna i en by i Dalarna bli? Svar: alldeles oerhört intressant. Astrid är en inåtvänd enstöring som folket i byn oftast refererar till som "häxan". Hon har aldrig varit mer än ett fåtal mil från huset där hon föddes och som hon fortfarande bor i. Veronika är ung och berest, och kommer till byn för att samla ihop sig själv och skriva på sin bok. Från att ytterst försiktigt närma sig varandra, blir de nära vänner som kommer att påverka varandra mycket starkt genom att dela med sig för varandra om sina liv och erfarenheter.

Det här är Linda Olssons första roman, och jag hoppas innerligt att det kommer fler. Det är sällan jag råkar på en författare som skriver så enkelt och ledigt, men ändå så fantastiskt målande och gripande. Ibland när jag är mitt inne i en riktigt bra bok blir jag rädd att boken ska tappa kvalitet mot slutet och göra mig besviken, men det här är från början till slut ett rent mästerverk.

Betyg: 5

Alessandro Baricco: Silke

2007-07-21T22:17:00.000+02:00

Alessandro Bariccos Silke är en nätt bok på 120 sidor och läses enkelt ut på en dag. Han har en mycket skön stil, ömsom korta men romantiskt sirliga beskrivningar, ömsom nästan informativa, uppradade passager.

Berättelsen utspelar sig på 1800-talet och handlar om Hevré Joncour som handlar med silkesmaskar, och då sjukdom börjar sprida sig bland dem tvingas han göra långväga resor till Japan, där maskarna inte drabbats. I Japan upplever han saker och träffar på männsiskor som får honom att mentalt bryta upp med sitt liv därhemma.

Jag tycker att Baricco lyckas att med väldigt små medel, både i sidantal och ordens komplexitet, skapa en berättelse som man sugs in i. Jag kan inte komma överens med mig själv om jag för en gångs skull tyckte att boken var för kort.

Betyg: 3.5

Per Nilsson: Lilla livet, lilla döden

2007-07-08T15:00:00.000+02:00

Lilla livet, lilla döden är en bok som börjar underbart och sedan långsamt dalar i kvalitet.

Boken har två röster: Janne, bokens egentliga huvudperson, och Per Nilsson själv. Jannes stil är naivistisk och klurig samtidigt som berättelsend är rolig att läsa och språket självklart enkelt och lite repetitivt. Per Nilssons röst förmedlar en metaberättelse som föreställer sanningen. Denna text är irriterande vis och detaljerna är ointressanta.

Om Per Nilsson valt att skippa "sin egen" röst i boken, tror jag att jag hade uppskattat boken mer - nu känns den som ett läromedel i skrivande för ungdomar med ett exempel invävt. Synd på en bra berättelse, tycker jag.

Betyg: 3.5

Paul Auster: Travels in the scriptorium

2007-07-05T06:56:00.000+02:00

Auster är en författare som aldrig tidigare gjort mig besviken, men med denna bok lyckades han. Berättelsen känns som ett plagiat på en Auster, och är mest en uppräkning av många av karaktärerna i hans tidigare böcker.

Jag ångrar att jag läste boken, eftersom jag förvånas över hur en så genomgående kvalitativ författare kan släppa en bok som mest känns som en egotripp.

Betyg: 1

Johanna Nilsson: Jag är leopardpojkens dotter

2007-06-30T21:43:00.000+02:00

Vad är det som gör Johanna Nilssons böcker så speciella? Jag har läst i princip alla hennes böcker i takt med att de getts ut, och med tiden har jag upptäckt mönster och återkommande gestalter. Jag tycker - eller inbillar mig - att jag faktiskt lär känna författaren själv genom böckerna. Hon skriver avskalat, personligt, ärligt och nära. Ofta får jag känslan av att författaren är en nära vän till mig.

I den här boken får vi följa Johannas pappa under hans uppväxt i Kongo, där hennes farföräldrar missionerade under flera decennier. Hon berättar om hans äventyr i djungeln, och inte minst om hur farmor och farfar ständigt prioriterade Gud och Guds kall på bekostnad av sina tre barn, som i vissa fall lämnades i Sverige i flera år i streck, medan de själva var ute på missionsuppdrag i en avlägsen del av världen.

I början av boken kändes berättelsen aningen tunn; det kändes som om hon berättade en historia som inte riktigt var hennes, men sedan kom jag till en punkt då det blev svårt att lägga ifrån sig boken. Hon behandlar konsekvenserna av sina farföräldrars liv och val på ett sätt som får mig att tycka att berättelsen är hennes i allra högsta grad.

Betyg: 4.5

Erlend Loe: Volvo Lastvagnar

2007-06-04T16:55:00.000+02:00

Loe har ännu en gång visat att han kan bemästra trams men ändå hålla god kvalité. För Volvo Lastvagnar är en mycket knasig bok. Den är kul, men inte speciellt seriös. Loe skriver mycket avslappnat och lugnt och jag blir bara irriterad på att han gillar att upprepa (störiga) stilgrepp - i den här boken att blanda in "jag - alltså jag som skriver den här boken" och inte släppa det. En underbar bok om du vill skratta en stund om norrmannen Dopplers fortsatta resa, nu i Sverige, men en bok som inte heller lämnar dig med något seriöst.

Betyg: 3.5

Levi Henriksen: Snö ska falla över snö som fallit

2007-05-27T21:23:00.000+02:00

Daniel har suttit i fängelse efter en mindre narkotikaförseelse, och när han kommer ut har hans bror precis tagit livet av sig. Åtminstone är det vad man tror. Sliten och osäker försöker han ta itu med sitt liv igen, vilket visar sig inte vara så enkelt i en liten ort där alla känner alla och vet varandras bakgrund och historia. På grund av sitt förflutna blir Daniel genast (oskyldigt) misstänkt när ett brott begås i grannskapet.

Jag är lite förvånad över att boken tilldelats "Norska bokhandlarpriset till årets bästa roman", för riktigt så bra är den inte. Det är dock ingen dålig bok heller, och jag uppskattar att det snarare är en roman än en regelrätt deckare. Det jag har svårt för är författarens maskulina, lite hårda stil.

Betyg: 3

Paul Auster: Moon Palace

2007-05-24T21:04:00.000+02:00

Moon Palace är som alla Austers böcker jag läst ett speciellt mästerverk som imponerar samtidigt som det förbryllar mig. Han lyckas skriva en bok som gör mig besviken under vissa delar, eftersom jag har mycket höga förväntningar på den, men när jag är klar och ska återkalla berättelsen, kan jag inte komma ihåg senast jag läste ett verk av den här magnituden.

Berättelsen skildrar utanförskap (frivilligt, konstigt nog) och sökandet efter ens rötter, och är skriven med Austers klassiska, hårdkokta och avskalade stil. Trots att han avslöjar och sammanfattar ”plotten” i förväg, lyckas han skriva så att jag sitter som klistrad.

Berättelsen är uppdelad i fyra delar och varje del skildrar olika passager av huvudpersonens liv i kronologisk och direkt följd, men de känns mycket olika och nästan som egna historier. Bokens enda svaghet är att vissa delar är lite för långa, och ibland glöms nästan berättelsens röda tråd bort.

Betyg: 4

Jose Saramago: Blindheten

2007-05-14T21:10:00.000+02:00

Blindheten av Jose Saramago är en obehaglig men läsvärd berättelse vars språk gör mig tokig. Boken handlar om en epidemi av blindhet som sprider sig och man får följa de första smittade som blir satta i karantän, samt en kvinna som aldrig blir blind, men får uppleva tyngden av att inte vara det. Saramago illustrerar någon av människans mörkaste och obehagligaste sidor, utan att det blir det minsta osannolikt eller överdrivet. Historien och sensmoralen i boken är mycket bra och fick mig att sitta och tänka flera gånger efter jag slagit igen boken.

Om bara Saramago kunde vara lite mindre filosofisk, krånglig och pretentiös så hade boken varit fantastisk. Själv blir jag bara irriterad av sättet att dialoger återges utan radbrott eller citattecken, samt att alla karaktärer, situationen till trots, har sans att diskutera människans natur och språkets väsen på ett sätt som får åtminstone mig att tappa historien och njutningen. Jag antar att jag gillar ett mer hårdkokt och avskalat språk samt att tankar lämnas till läsaren och inte dikteras. Samtidigt kanske boken hade avskalats till en enkel Steven King-roman utan Saramagos snirklighet.

Trots min irritation över hur Saramago lägger orden tycker jag boken var läsvärd och intressant, men inte helt igenom en njutning.

Betyg: 3

Paul Auster: Mr. Vertigo

2007-05-02T19:03:00.000+02:00

Paul Austers Mr. Vertigo är som alla andra Austers böcker jag läst mycket speciell och underbar.

Först såg jag boken som en lustig saga, men nu när den är slut gav den mig mycket eftertanke. Den övergripande storyn är lite underlig; en ung mindre belevad pojke söks upp av en medelålders judisk man under 1900-talets början i USA. Pojken lär sig flyga av mannen genom mer eller mindre fysisk och psykisk tortyr, och tillsammans turnerar de sedan runt i USA med detta nummer.

Språket är som vanligt magiskt och det var det som fångade mig när jag trodde att sagan skulle vara för tunn. Berättelsen är skriven enkelt, men med all dialog på klatschig slang. Språket är nästan mer som en Kurt Vonnegut och berättelsen likaså. Men Auster lyckas så klart göra boken till en resa med sensmoral, lärdom och en och en annan tår från läsarens sida.

För mig handlar boken om att man aldrig är lycklig med det man har, känslorna är starkare när man kämpar och längtar, eller när man förlorat och saknar. Ibland är det stora målet inte det roligaste att bocka av, utan man måste värdera resan dit, se på vad man redan har och älskar och uppskatta det istället för att förblinda sig i kampen att nå målet.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är som hindrar mig från att ge boken högsta betyg - kanske är det stycken om baseball och kanske att storyn faktiskt tog en stund för att utvecklas och visa sin rätta sida.

Betyg: 4

Siri Hustvedt: The Enchantment of Lily Dahl

2007-04-29T12:18:00.000+02:00

Det tog ganska långt tid och många sidor innan jag fann den här bokens röda tråd och kände vad den egentligen handlade om. Men efter en trevande start utvecklade sig historien om Lily Dahls förtrollning till en oförutsägbar och riktigt spännande deckare. Ju mer jag tänker på den nu i efterhand, desto bättre blir den, och faktum är att även om jag under bokens första hälft inte riktigt fann en "samlad" handling, så var också början intressant. Handlingen är spretig och svår att sammanfatta, men stilen och känslan i boken är minst lika viktig.

Förutom att det figurerar lite för många namn på perifera figurer gillar jag verkligen Siri Hustvedts sätt att skriva. Vad jag älskade och även The Blindfold är starkare kort, men även i den här boken lyser den speciella Hustvedt-stämningen igenom och griper tag i en. Bristen på fokus drar dock ner betyget.

Betyg: 3.5

Susanna Alakoski: Svinalängorna

2007-03-04T17:53:00.000+01:00

Leena är en finsk flicka som invandrar till Sverige på 70-talet. Hennes familj flyttar in på Fridhem i Ystad och känner sig lyckliga i all lyx: både varmt och kallt vatten, städskåp, badkar och inomhustoalett. Vi får följa några år av hennes uppväxt och snart visar det sig tyvärr att det matriella inte hjälper upp hennes situation då föräldrarna är alkoholiserade.

Hennes berättelse är en svart och molande värk, men otroligt nog för läsaren verkar inte Leena vara vesäntligt mindre lycklig än genomsnittet. Man har ju sällan något perspektiv på sin tillvaro och sin uppväxt i synnerhet.

Det är en mycket bra berättelse med ett avskalat och enkelt språk, men tyvärr saknar den en "händelse". Boken känns som en Populärmusik från Vittula eller en Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, men nedsänkt i svärta och utan den huvudstory som båda dessa har. Detta drar ner betyget, samtidigt som jag tycker att det är kvalitativt. Jag har svårt att bestämma mig för betyget eftersom jag ändå uppskattar att realism går före "Hollywoodism", men det blir svårt att hänga upp berättelsen på något.

Betyg: 4

Arto Paasilinna: Kollektivt självmord

2007-02-15T12:35:00.000+01:00

Det här är en humoristisk berättelse om hur ett gäng självmordskandidater finner livsgnistan och faktiskt ångrar sitt beslut att sätta punkt.

Två män, som inte känner varandra, har båda ambitionen att ta livet av sig. De råkar väljar samma ställe och samma tid, vilket förbluffar dem så till den grad att de kommer av sig. Istället lär de känna varandra och genom en annons i tidningen samlar de ihop ett stort antal självmordsbenägna finnar för att planera och genomgå ett kollektivt självmord. De reser Europa runt i buss för att hitta det perfekta stället och den ideala tidpunkten, och kämpar så tillsammans för en gemensam sak att de mitt i misären finner vänner och inser att livet trots allt inte är så dumt.

Arto Paasilinna har glimten i ögat och slår huvudet på spiken gång på gång. Till slut blir det dock lite för långt och lite för mycket.

Betyg: 3

Yann Martel: The Facts behind the Helsinki Roccamatios

2007-01-12T21:10:00.000+01:00

Yann Martels debutnovellsamling som han putsat upp efter Life of Pi innehåller fyra noveller av olika stil och kvalitet; två bra och två som jag önskat att Martel lämnat utanför. Halva boken upptas av en novell med samma titel som boken och det är också den som lyfter kvaliteten. Den handlar om en vän till huvudpersonen som får AIDS genom en blodtransfusion och hur denna vän tynar bort.

Huvudpersonen skapar en distraherande värld för vännen genom att de skriver en bok tillsammans. Novellen varvar utvecklingen av denna berättelse parallellt med den sjukes hälsotillsånd. Martel lyckas distrahera läsaren på samma sätt som huvudpersonen i berättelsen, troligtvis för att på samma sätt som den sjuke så vill vi som läsare inte dras in i den mörka utvecklingen utan flyr hellre till det som finns att tillgå.

Jag tycker att man kan känna att boken är skriven av en yngre Martel som skriver lite onödigt pretentiöst och använder komplicerade stilgrepp för att hävda en berättelse som inte alls är i behov av detta.

De andra novellerna är av lägre kvalitet och drar ner det genomsnittliga betyget.

Betyg: 3.5

John le Carré: Absolute Friends

2007-01-04T21:25:00.000+01:00

Absolute Friends är en väldigt ojämn bok i mina ögon. Å ena sidan har le Carré en fantastisk engelska (som stundvis går mig över huvudet) samt bra liknelser och intressanta inblickar i människors livsöden, å andra sidan faller berättelsen platt i ett fånigt deckardrama.

Jag är inte någon stor entusiast av deckare och spionnoveller, men jag fick ett mycket bra intryck av Absolute Friends och bokens första kapitel gav mig en känsla av att boken skulle hantera intressanta teman. Efter ungefär halva boken byts detta ut totalt mot att handla om kalla kriget och dubbelspioner och blir pojkaktig och trivial. Känslor och relationer i normal betydelse är bortspolade och kvar är bara ett James Bond-drama. Boken slutar dessutom med ett tröttande crescendo i intriger och konspirationsteorier.

Samtidigt, bakom allt detta, erbjuder le Carré en politisk synvinkel som inte är speciellt vanlig i Hollywoods thrillers. Ledsamt nog klarar han inte att lyfta berättelsen ovanför deras. Ofta får man intrycket av att det är intressant och kultiverat att vara anti; anti-etablissemanget, anti-amerikansk, anti-allt-som-är-stort-just-nu och att protestera och propagera är bättre än att skapa.

Betyg: 2

Magnus Utvik: Anna, min älskade

2006-12-29T12:36:00.000+01:00

Det här en bok om Anna och Marcus, ett ungt par, som försöker tackla tillvaron och leva vidare trots beskedet att Anna har livmoderhalscancer. Insikten att de aldrig kommer att kunna få barn, och rädlsan för att Anna ska dö, vänder allting upp och ner.

Magnus Utvik skriver avskalat och rakt på sak och hela handlingen känns väldigt ärlig och nära, sannolikt för att han varit med om just detta. Ärligheten och närheten gör boken både hemsk och sorglig, men den är inte alltigenom mörk utan lyckas faktiskt ingjuta lite hopp här och var, inte minst genom att man som läsare får sig en tankeställare kring vad som egentligen är viktigt.

Betyg: 4

Torgny Lindgren: Dorés Bibel

2006-12-10T20:46:00.000+01:00

Torgny Lindgren har sedan jag läste Ormens väg på Hälleberget i mina ögon varit svenska språkets mästare. Varenda gång jag läst en bok av honom har jag känt mig ödmjuk och liten inför hans fantastiska språkbruk. Så känner jag mig även av denna bok.

Vad boken handlar om berättelsemässigt känns nästan oväsentligt. För mig är det en resa genom Lindgrens språk och hans ålderdomliga svenska, kasten mellan de stora tankarna, de obetydliga detaljerna samt de ironiska observationerna. Just denna bok känns särskilt tillägnad språket, men delvis också litteraturen och konsten.

Jag tycker att det är en mycket bra bok och språket är fantastiskt njutbart. Det som är synd är att det egentligen inte finns någon berättelse att minnas, utan att det "bara" är en språklig resa.

Betyg: 4

Barbara Voors: Sömnlös

2006-12-03T19:28:00.000+01:00

Någon skickar hotfulla meddelanden till Savanna och hon kan inte sova. Så småningom inser hon att hoten hänger samman med ett mord som hon blev vittne till som barn. Hon kämpar samtidigt med sin avhandling om författaren Elizabeth Brown och jagar lösningen på gåtan om hennes död - en historia som med tiden får fler och fler kopplingar till Savannas egen tillvaro.

Språket i boken är bra och tidvis ganska smart, men handlingsmässigt lever boken inte upp till författarens Mina döttrars systrar som jag mycket hellre skulle rekommendera. Storyn har ingen riktig udd som gör den minnesvärd, även om den heller inte är dålig. Det är nog just detta som är problemet - jag kommer inte ens på något särskilt att säga om boken.

Betyg: 2.5

Marina Lewycka: A Short History of Tractors in Ukrainian

2006-11-05T14:57:00.000+01:00

Denna bok är inte bara en historia om traktorer, utan mycket mer. Berättelsen handlar om en före detta sovjetisk familj i England. Modern har just gått bort, pappan är gammal och börjar bli lite egen och de två döttrarna, Vera och Nadja, har sina egna liv och barn. Berättelsen börjar med att huvudpersonen Nadja blir uppringd av pappan som berättar att han ska gifta om sig med en trettioåtta år yngre ukrainska som flyttar till England "för hans skull".

Snabbt kastas man som läsare in i en intressant berättelse. Döttrarna har länge varit fiender på grund av oegentligheter kring moderns arv samt sina olika sätt att se livet, men nu har de en ny gemensam fiende: Valentina med den yppiga bysten och den slampiga klädstilen. Parallellt med deras stridigheter för att få ut denna kvinna ur sina liv, tvinnar Lewycka skickligt in två berättelser till; den om familjens bakgrund och flykt från Sovjet och den något torftiga historian om traktorer som pappan skriver.

Lewycka har ett behagligt och enkelt språk och flera gånger slås jag av hur mångbottnad hennes historia är - och hur medveten hon är om detta. Jag tycker att boken är väl värd att läsa och behandlar både viktiga och intressanta ämnen. Jag har svårt att sätta fingret på vad som får mig att sätta ett tak på mitt betyg, kanske att jag inte känner mig riktigt gripen av den.

Betyg: 4

Haruki Murakami: Birthday Stories

2006-10-22T21:55:00.000+02:00

Haruki Murakami har valt ut 12 noveller samt skrivit en egen, alla med ett gemensamt tema: födelsedagar. Det är svårt att betygsätta en novellsamling, men jag ger denna ett väldigt gott sammanfattande betyg. Gemensamt för de flesta novellerna (förutom temat) är att de är välskrivna. De allra flesta har ett enkelt språk och ingen har någon fånig knorr på slutet, vilket ofta novellister verkar vilja få till.

Speciellt läsvärda är: Russel Banks: The Moor. En vacker skildring av två människor som råkar mötas efter att ha haft en kärleksaffär en gång för mer än trettio år sedan. Kvinnan är idag gammal och mannen vuxen, och deras behagligt mogna sätt att minnas incidenten och deras respekt för varandra är vacker.

Andrea Lee: The Birthday Present är en mycket välskriven historia med högt språk och ett pirrigt innehåll. Den handlar om välbärgat gift par med en god relation, där kvinnan köper prostituerade till sin man som födelsedagspresent. Lee lyckas beskriva hustruns känslor och parets relation mycket bra.

Claire Keegan: Close to the Water's Edge är en berättelse om en pojkes nära relation till sin bortgågne mormor och dåliga relation till sin omgifta mor som älskar honom över allt annat. Jag kände att jag på något sätt lärde känna pojken trots de få sidorna, vilket är ett mycket bra betyg.

Murakamis egen Birthday Girl är en historia som får mig att tänka på Dance, Dance, Dance och med ett slut som får mig att vilja läsa mer.

Betyg: 4

Marianne Fredriksson: Skilda verkligheter

2006-10-22T16:05:00.000+02:00

Jan och Angelika jobbar på sitt förhållande och för att få ihop sina liv. Den stora stötestenen är deras olika bakgrunder och synsätt - han är naturvetare som bara godtar fakta; hon är snarare andligt sökande och har en förmåga att känna vad som komma skall, vilket skrämmer honom.

Marianne Frediksson är en av mina absoluta favoritförfattare, fast den här boken lever inte hundraprocentigt upp till mina förväntningar. Visst skriver hon bra och visst får hon en att vilja läsa vidare, men det är framför allt två saker som irriterar mig: För det första känns språket alldeles för gammalmodigt för att handla om människor i 30-årsåldern på 2000-talet. Unga männsikor pratar inte på det här sättet! För det andra är handligen emellanåt lite väl präktig och sockersöt, och detta blandas med en alltför föreläsande stil som jag blir lite trött på.

Betyg: 3.5

Sean Wilsey: Oh the Glory of It All

2006-10-01T19:27:00.000+02:00

Jag har precis avslutat en mycket speciell 620-sidig hemsk, absurd och intressant memoar. Jag har nog aldrig läst någon memoar förut, men tror att få är som denna. Sean Wilsey är född 1970 och var med andra ord bara 35 år gammal när boken gavs ut. Trots detta har han en gedigen historia att berätta.

Sean växer upp i ett mycket speciellt hem: Hans far är en fruktansvärt rik jet-settare och hans fantastiskt vackra mor är San Francisco-societéns lilla älskling och bjuder in till fester med alla som är något i västra USA. När Sean är liten skiljer hans föräldrar sig och fadern gifter istället om sig med moderns nära vän, den nästan lika vackra Dede, som visar sig vara en riktig häxa. Snabbt inser Sean att ingen av hans föräldrar egentligen älskar någon annan än sig själv och har knappast tid för honom - annat än att ömsom förebrå att han inte lever upp till deras förväntningar och ömsom vara i behov av hans uppmärksamhet. Detta får honom att misslyckas genom hela sin ungdom och bli mer och mer avskyvärd, får sämre och sämre betyg, stjäl och hoppar från skola till skola, till ungdomsanstalt tills han slutligen hamnar på sluten undgomsuppfostringsanstalt i Italien. Här blir han "frälst", återuppstår som fågel fenix genom lidande och återvänder efter detta till USA.

Sean Wilseys bok är mycket bra, och det enda negativa är att han skulle ha gjort de sista 100 sidorna (efter Italien) till max 50 eftersom det avslutande intrycket blir att han har svårt att släppa och avsluta sin berättelse. Trots tjocklek är det en läsvärd bok, mycket tack vare hans fantastiska språkbruk och berättarstil. På ett ungdomligt och icke-mässande sätt förmedlar han den unga Seans tankar och åsikter osmutsad av senare visdom, vilket håller läsaren lika ovetande som Sean själv var då.

Betyg: 4

Anna-Karin Palm: Herrgården

2006-09-17T18:39:00.000+02:00

Det råder krig och Ben driver omkring på flykt. Han slår följe med tre andra ungdomar och de hittar en herrgård som, mot alla odds, är helt orörd av kriget och dess konsekvenser. De bestämmer sig för att stanna tills vidare, men under vistelsen kryper var och ens hemligheter och förflutna fram, och misstänksamheten gror mellan de inblandade.

Boken förmedlar en ganska spännande stämning och är svår att förutsäga, men samtidigt är detta inte en bok som jag kommer att minnas i flera år. Den lämnar mig inte så mycket att fundera över utan blottar lite för mycket på slutet och är lite för lätt att släppa när jag läst ut den. Jag lutade först åt ett något högre betyg, men gillade inte slutet, så det får bli så här.

Betyg: 3

Johanna Nilsson: De i utkanten älskande

2006-09-09T20:20:00.000+02:00

Bea sörjer sin döda mamma och sin pappa som är alkoholist. För henne finns bara ett sätt att döva sorgen: att stjäla, och med tiden blir hon en skicklig inbrottstjuv. Hon uppvaktas av gatumusikanten Måns, som pga sina skeva ben nekas alla chanser till skivkontrakt. Men Bea vill hellre ha läkaren Jack, som i sin tur är besatt av att få tillbaka sin gamla flickvän Evelyn. På Beas stamcafé finns också transvestiten Sofia, som förnekas av sin familj och frikyrkoförsamling, och som bekantar sig med caféägarnas dotter Mirja som drömmer om en karriär som fotomodell.

Det här är en bok om en skara vilsna människor, om utanförskap och om den sköra gränsen mellan lycka och olycka. Dessa människor rör sig i Stockholm och deras liv och öden kopplas samman som i en kedja av hopp och förtvivlan.

Boken är Johanna Nilssons absolut bästa sedan Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Hon lyckas kritisera fenomen i samhället genom att enkelt och smidigt röra vid stereotyper och fördomar, vilket får mig att skratta. Samtidigt berättar hon en oerhört sorglig historia om att leva, längta och att inte passa in i de "färdiga facken".

Ibland när jag läser en bok irriterar det mig att jag inte känner någon större sympati för huvudpersonen, vilket definitivt försämrar läsupplevelsen. Här finns det många huvudpersoner, och jag gillar allihop! De är lätta att "lära känna" och även om de inte alltid är som folk verkar vara mest (vilket ju är poängen) är det lätt att förstå och känna med dem, och det är det som verkligen tilltalar mig och som ger mig något att fundera vidare över.

Betyg: 4.5

Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan

2006-08-27T13:36:00.000+02:00

Till den lilla byn Trakten kommer en amerikansk flicka som inte liknar någon annan och som snart drunknar i träsket. Några år senare börjar två unga flickor, Sandra och Doris, att rota i händelsen och allt som förknippas med den, och deras intresse för vad som egentligen hände får långtgående och allvarliga konsekvenser.

Själva historien i sig är det inget fel på, men jag lyckas inte fatta något större tycke för någon av de centrala figurerna, och sättet den berättas på är krångligt och ganska förvirrande. Fragment av händelser poppar upp lite här och var i icke-kronologisk ordning, och emellanåt blir jag inte klok på i vilken ordning saker och ting skett. Jag förstår mig heller inte på strukturen i den ganska udda kapitelindelningen, eller varför vissa avsnitt är skrivna kursivt. (Jag antar att författaren vill visa att det handlar om något som inte är nutid, men vad spelar det för roll när det ändå hoppas fram och tillbaka i tiden?) Dessutom finns det irriterande många stavfel att hänga upp sig på.

Nu behöver ju en berättelse som återges på ett ovanligt sätt inte nödvändigtvis vara dålig. Och ja, det finns inslag som jag gillar mer eller mindre, men jag tycker i det här fallet inte att författarens speciella stil tillför boken något positivt. Därför har jag svårt att njuta av läsningen.

Nä, jag förstår inte hur den här boken kunde tilldelas Augustpriset.

Betyg: 2

Paul Auster: The Brooklyn Follies

2006-08-26T17:53:00.000+02:00

Jag har precis läst ut den första Austerbok som är förlagd till verkligheten. Boken har inget av Austers karakterisktiska metafysik eller verklighetsfrånkopplade händelser, tvärtom så vävs Bush den yngres väg till president och 9/11 in i berättelsen.

Boken börjar med att den manliga äldre huvudpersonen (det är en Auster trots allt) beger sig till Brooklyn i New York för att dö. Han är ensam och trött på ex-relationer och cynisk över det mesta. Snabbt kolliderar han med släktingar han inte träffat på ett decennium och får därmed nära vänner och betyder något för någon. Plötsligt har livet fått en ny mening.

Boken har Austers enkla och avskalade språk med rappa och intelligenta konversationer som inte slösar läsarens tid. Han har valt göra huvudpersonen till berättaren, och låter också honom kommentera historien, både presens och futurum. Detta meta-perspektiv är i mina ögon en av bokens pärlor. Samtidigt är det inte en "sidvändare". Den är mer en mysig berättelse som inte är spännande utan mer trevlig, välskriven och intelligent. Berättelsen är behagligt opretensiös och förmedlar enkelt värdet av vänner och reltationer utan att bli präktig eller "utbildande".

Betyg: 4

Siri Hustvedt: The Blindfold

2006-08-05T12:44:00.000+02:00

Hustvedts debutbok är uppbyggd av fyra kapitel som först upplevs mer som fristående noveller om en och samma persons liv, men det visar sig senare att de knyts ihop i det fjärde, sista och längsta kapitlet.

Bokens huvudperson, Iris Vegan, är en ung lite mentalt instabil litteraturstudent i New York. Man får följa hennes liv i under arbete, sjukhusvistelse och två kärleksaffärer. Verkligheten kring Iris känns distorderad. Händelser och personers beteende är ovanliga och irrationella och berättelsen känns uppdiktad som projicerad genom en mentalt instabil människa; arbetet hon tar går ut på att dokumentera en död kvinnas tillhörigheter genom att beskriva dem för en diktafon i viskningar, under sjukhusvistelsen sammandrabbar hon med en vansinnig äldre kvinna som försöker antasta henne, människor blir besatta i ett fotografi av Iris och hon översätter en bok som tar henne i besittning.

Boken behandlar huvudsakligen ämnet person-identitet (vilket påminner lite om Hustveds makes böcker: Paul Auster). Är man samma person om man tar sig ett annat namn? Med ett annat yttre, ändras ens personlighet och till slut ens person och identitet? Gör en människa "avtryck" i föremål så att de på något sätt laddas med ens identitet? Är galenskap egentligen bara ett uttryck för ens olika identiteter och ett bevis på hur lite kontroll man har över dessa demoner?

Det är intressant läsning och jag tycker att Hustvedt behandlar intressanta ämnen. Dock tycker jag att det känns för mycket som en "tema: person-och-identitet":s-bok och att den är oönskat pretentiös.

Betyg: 3.5

John Ajvide Lindqvist: Pappersväggar

2006-07-29T11:45:00.000+02:00

Om jag inte fått den här boken i present hade jag nog aldrig läst den. Skräck, dessutom i novellform, är inget som fått något större utrymme i mitt liv tidigare, men det är väl just detta som kan vara det fina med att få (eller rekommenderas) böcker som man inte skulle välja själv. Det här är nämligen en bra bok! Författaren, som jag inte kände till tidigare men som tydligen fått bra kritik från många håll, har ett välformulerat och nyanserat språk, och hans idéer till novellteman är mångfacetterade, även om de flesta berättelserna på ett eller annat sätt behandlar gränsen mellan liv och död. Huvudpersonerna är till synes ganska ordinära personer med "vanliga" liv, men under ytan döljs ofta en särskild egenskap, förmåga eller ett intresse som bidrar mer eller mindre starkt till berättelsens karaktär.

Jag gillar att själva skräcken ligger ganska lite i blod och inälvor, och desto mer i författarens förmåga att skapa en stämning som håller läsaren undrande om vilken väg berättelsen ska ta. Ofta är det faktiskt spännande bara att undra vari spänningen kommer att ligga, vilket långt ifrån alltid är klart från början i dessa ganska oförutsägbara noveller. I vissa av dem är slutet kanske till och med lite väl konstigt för min smak.

Summa summarum blir betyget ganska högt. Flera av berättelserna är individuellt dock värda mer än det sammanlagda betyget.

Betyg: 3,5

Erlend Loe: Doppler

2006-07-26T08:45:00.000+02:00

I denna bok, liksom merparten av hans andra vuxenromaner (Josef och Maria är hittills undantaget), är huvudpersonen en irrationell, världsfrånvänd och naiv man som fått en fix idé. Doppler, som han heter, flyr en dag verkligheten och familjen och bosätter sig i ett tält i skogen. Snabbt adopterar han en ung älg (genom att döda dess moder), möter en man som besatt fyller sitt vardagsrum med ett modellbygge av ett slag i Ardennerna, stiftar god bekantskap med en inbrottstjuv som bröt sig in i familjen Dopplers hus, inser att han inte kände den far han nyss jordfäst och mycket mer.

Loe är en av de personer som jag innan undrade huruvida han var förvirrad och skriver exakt det han tänker utan distans eller om han är en välregisserande och eftertänksam författare. Med Doppler måste jag säga att det kvittar. Han blandar vanvettiga idéer och påhitt, som ofta blir humoristiska, med livsstils- och samhällskritik. Han lyckas därigenom skriva en rolig, naiv och enkel bok som faktiskt har en del poänger och som skapar viss eftertanke. Loe är och förblir den enkla eskapismens mästare!

Betyg: 4

Anne Donovan: Hieroglyphics

2006-07-25T11:36:00.000+02:00

Boken består av 18 korta noveller och många handlar om ganska melankoliska relationer sett ur kvinnor i olika åldrars perspektiv.

Huvudpersonen är inte sällan ensam med sina egna tankar även om hon inte är fysikt ensam och delar sina funderingar bara med läsaren. Boken känns därför ganska intim och detta förstärks av det personliga språket. För språket är mycket speciellt; egentligen ett avskalat och okomplext språk, fast många noveller är skrivna på skotsk dialekt. Det senare gör att det tar lite tid att läsa den, och det blir lätt att man ljudar sig igenom för att dechiffrera ett "Ah'm no ready fur this" eller ett "Ah cannae go masel". Det tar en stund att komma in i det, men den personliga känslan gör det värt det!

Boken får bra betyg för sitt härliga språk, samt sina intelligent skrivna relationer mellan mor och dotter, eller kvinna och man. Som vanligt tycker jag mer om romaner än noveller, eftersom man inte riktigt får något driv att läsa nästa kapitel, samt att man blir avhuggen i sin relation med berättelsens karaktärer. Men för att vara en samling noveller är det en mycket läsvärd bok.

Betyg: 4

Alexander McCall Smith: Damernas detektivbyrå

2006-07-21T14:19:00.000+02:00

Mma Ramotswe startar Botswanas första detektivbyrå av pengarna hon ärver efter sin far. Hon dricker rooibos-te och löser fall på löpande band. Jag tror att boken är så pass populär som den är pga Mma Ramotswes handlingskraftighet och det faktum att detta inte är någon sedvanlig deckare. Detta tilltalar även mig, men först efter att jag lyckats få lite distans till boken och se den mer som saga än som deckare.

Mma Ramotswe är på många vis en charmig person, och jag kan inte låta bli att le när denna feta dam kryper omkring i buskarna för att lösa sina fall. Samtidigt har jag lite svårt för böcker där jag tycker att huvudpersonen "gör fel", vilket här är fallet t.ex. när Mma Ramotswe klumpigt nog tappar bort personerna hon skuggar för att hon döljer sig bakom en tidning som hon finner så intressant att hon glömmer vad hon egentligen håller på med. Jag ogillar också hennes dubbelmoral i fråga om män - hon påpekar gång på gång att de inte är mycket att ha, även om hon i vissa situationer, som när hon ensam är nära att attackeras av en kobra, blir uppenbart beroende av deras hjälp. Är detta månne satiriskt menat av författaren? Jag tror det egentligen inte, och det är främst detta som gör att jag måste ta till "sagoperspektivet" för att uppskatta boken och acceptera att det inte finns något större djup i handlingen.

Trots allt är det underhållande att läsa om Mma Ramotswes påhittighet i sitt yrkesutövande, och det är berättelsens rättframhet och huvudpersonens förmåga att inte krångla till saker som gör den läsvärd.

Betyg: 3

Håkan Nesser: Från doktor Klimkes horisont

2006-07-17T22:16:00.000+02:00

Jag kan inte annat än att säga att jag gillar Nessers ensamma, fundersamma män med sina inre monologer. Dessutom gillar jag Nessers lite äldre ordval och hans moderata, korthuggna och ibland lite retsamma språk. Han är en av de få författare som kan få mig att skratta när jag läser, just genom sitt finurliga ordval. Boken består av fem noveller av varierande längd och ofta är de både spännande berättelser och surrealistiska på ett "austerskt" eller "murakamiskt" sätt.

Tyvärr är jag inte en stor fantast av noveller, eftersom man precis hinner in i berättelsen lagom tills att den är slut, och ibland önskar jag att surrealismen hade använts mer som ett verktyg än en stil.

Betyg: 3.5

Haruki Murakami: Dance Dance Dance

2006-07-16T22:24:00.000+02:00

Det här är historien om en man som genom olika människor som korsar hans väg dras in i en värld som endast uppfattas av få, och hur han kämpar för att förstå hur olika personer och händelser hänger ihop.

Det är ingen dålig bok, men efter att ha läst Murakamis riktigt bra böcker Norwegian Wood och South of the Border, West of the Sun kan jag inte hjälpa att jag blir lite besviken. Dance Dance Dance saknar det magiska språket som säger så mycket med så få ord, och det finns heller inget som gör att jag bara vill läsa, läsa, läsa utan att lägga boken ifrån mig. Trots detta gillar jag flera av karaktärerna i boken som alla är lätta att skapa sig en bild av, och själva storyn är oförutsägbar och emellanåt till och med spännande.

Betyg: 3

John Irving: A Prayer for Owen Meany

2006-07-15T20:41:00.000+02:00

Hur kom Irving på att skriva historien om en pojke som endast är hälften så lång som alla andra, bara har ett röstläge (skrik) och av misstag dödar sin bäste väns mamma genom att under en baseballmatch träffa henne i huvudet med bollen? Själva storyn i den här boken är på flera sätt både ovanlig och gripande, och jag tyckte om både Owen - vars yttranden alltid återges i versaler - och bokens berättare, bäste vännen Johnny. Tyvärr känns boken för lång med sina 637 (!) sidor. Skildringen av pojkarnas barndom gillar jag, men att följa Johnny i vuxen ålder kändes inte alltid lika inspirerande.

Betyg: 3

Khaled Hosseini: Flyga drake

2006-07-15T19:14:00.000+02:00

Boken handlar om en plats som är mycket aktuell, men som jag tidigare inte läst mycket om: Afghanistan.

Det gav mig en del att läsa om en man som troligvis själv växt upp i landet och delar med sig av sina erfarenheter. Jag uppskattar dock inte hans något gråtmilda sätt att skriva, speciellt i bokens inledande kapitel, men den tar sig och mittenpartiet är mycket bra, sen blir boken lite mer "fiktionsartad" på slutet. Trots detta är det en bra bok och kvalitet per sida är god, boken är på 352 sidor.

Betyg: 3.5