Jose Saramago: Blindheten

Blindheten av Jose Saramago är en obehaglig men läsvärd berättelse vars språk gör mig tokig. Boken handlar om en epidemi av blindhet som sprider sig och man får följa de första smittade som blir satta i karantän, samt en kvinna som aldrig blir blind, men får uppleva tyngden av att inte vara det. Saramago illustrerar någon av människans mörkaste och obehagligaste sidor, utan att det blir det minsta osannolikt eller överdrivet. Historien och sensmoralen i boken är mycket bra och fick mig att sitta och tänka flera gånger efter jag slagit igen boken.

Om bara Saramago kunde vara lite mindre filosofisk, krånglig och pretentiös så hade boken varit fantastisk. Själv blir jag bara irriterad av sättet att dialoger återges utan radbrott eller citattecken, samt att alla karaktärer, situationen till trots, har sans att diskutera människans natur och språkets väsen på ett sätt som får åtminstone mig att tappa historien och njutningen. Jag antar att jag gillar ett mer hårdkokt och avskalat språk samt att tankar lämnas till läsaren och inte dikteras. Samtidigt kanske boken hade avskalats till en enkel Steven King-roman utan Saramagos snirklighet.

Trots min irritation över hur Saramago lägger orden tycker jag boken var läsvärd och intressant, men inte helt igenom en njutning.

Betyg: 3