Paul Auster: Moon Palace

Moon Palace är som alla Austers böcker jag läst ett speciellt mästerverk som imponerar samtidigt som det förbryllar mig. Han lyckas skriva en bok som gör mig besviken under vissa delar, eftersom jag har mycket höga förväntningar på den, men när jag är klar och ska återkalla berättelsen, kan jag inte komma ihåg senast jag läste ett verk av den här magnituden.

Berättelsen skildrar utanförskap (frivilligt, konstigt nog) och sökandet efter ens rötter, och är skriven med Austers klassiska, hårdkokta och avskalade stil. Trots att han avslöjar och sammanfattar ”plotten” i förväg, lyckas han skriva så att jag sitter som klistrad.

Berättelsen är uppdelad i fyra delar och varje del skildrar olika passager av huvudpersonens liv i kronologisk och direkt följd, men de känns mycket olika och nästan som egna historier. Bokens enda svaghet är att vissa delar är lite för långa, och ibland glöms nästan berättelsens röda tråd bort.

Betyg: 4