Paul Auster: Mr. Vertigo

Paul Austers Mr. Vertigo är som alla andra Austers böcker jag läst mycket speciell och underbar.

Först såg jag boken som en lustig saga, men nu när den är slut gav den mig mycket eftertanke. Den övergripande storyn är lite underlig; en ung mindre belevad pojke söks upp av en medelålders judisk man under 1900-talets början i USA. Pojken lär sig flyga av mannen genom mer eller mindre fysisk och psykisk tortyr, och tillsammans turnerar de sedan runt i USA med detta nummer.

Språket är som vanligt magiskt och det var det som fångade mig när jag trodde att sagan skulle vara för tunn. Berättelsen är skriven enkelt, men med all dialog på klatschig slang. Språket är nästan mer som en Kurt Vonnegut och berättelsen likaså. Men Auster lyckas så klart göra boken till en resa med sensmoral, lärdom och en och en annan tår från läsarens sida.

För mig handlar boken om att man aldrig är lycklig med det man har, känslorna är starkare när man kämpar och längtar, eller när man förlorat och saknar. Ibland är det stora målet inte det roligaste att bocka av, utan man måste värdera resan dit, se på vad man redan har och älskar och uppskatta det istället för att förblinda sig i kampen att nå målet.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är som hindrar mig från att ge boken högsta betyg - kanske är det stycken om baseball och kanske att storyn faktiskt tog en stund för att utvecklas och visa sin rätta sida.

Betyg: 4