Thomas Engström: Dirty Dancer

Berättelser med huvudpersoner man inte tycker om, eller direkt tycker illa om, är något som vissa ogillar. Jag har inget emot böcker av det slaget, och det är inte på grund av att jag känner avsmak inför Engströms Erik, den självömkande, arroganta och dömande advokaten, som jag inte hyllar Dirty Dancer.

Nä, det är för att berättelsen inte rör mig. Det är en icke-sinande ström av förakt och spydigheter mot samhället och alla dess invånare samt i stort sätt alla mänskliga svagheter, som dock har rätt att få en känga, som levereras. Engström låter Eriks välutbildade röst tala direkt till läsaren på ett likvärdigt och inte på ett nedlåtande sätt och språket är riktigt, riktigt bra. Ibland lyckas Engström avbilda några av våra svagheter på ett träffsäkert sätt, men ofta tar språket och stilismen överhand och berättelsen och personporträtten blir lidande.

Dock är avsnittet då Erik konfronterar sin far en favorit, och personligen tycker jag att detta är nästan enda stycket i boken där Engström inte ”ska låta tuff” eller imitera Arthur Nersesian eller Bret Easton Ellis utan tittar läsaren rakt i ögonen.

Betyg: 2.5