Johanna Nilsson: De i utkanten älskande

Bea sörjer sin döda mamma och sin pappa som är alkoholist. För henne finns bara ett sätt att döva sorgen: att stjäla, och med tiden blir hon en skicklig inbrottstjuv. Hon uppvaktas av gatumusikanten Måns, som pga sina skeva ben nekas alla chanser till skivkontrakt. Men Bea vill hellre ha läkaren Jack, som i sin tur är besatt av att få tillbaka sin gamla flickvän Evelyn. På Beas stamcafé finns också transvestiten Sofia, som förnekas av sin familj och frikyrkoförsamling, och som bekantar sig med caféägarnas dotter Mirja som drömmer om en karriär som fotomodell.

Det här är en bok om en skara vilsna människor, om utanförskap och om den sköra gränsen mellan lycka och olycka. Dessa människor rör sig i Stockholm och deras liv och öden kopplas samman som i en kedja av hopp och förtvivlan.

Boken är Johanna Nilssons absolut bästa sedan Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Hon lyckas kritisera fenomen i samhället genom att enkelt och smidigt röra vid stereotyper och fördomar, vilket får mig att skratta. Samtidigt berättar hon en oerhört sorglig historia om att leva, längta och att inte passa in i de "färdiga facken".

Ibland när jag läser en bok irriterar det mig att jag inte känner någon större sympati för huvudpersonen, vilket definitivt försämrar läsupplevelsen. Här finns det många huvudpersoner, och jag gillar allihop! De är lätta att "lära känna" och även om de inte alltid är som folk verkar vara mest (vilket ju är poängen) är det lätt att förstå och känna med dem, och det är det som verkligen tilltalar mig och som ger mig något att fundera vidare över.

Betyg: 4.5