Susanna Alakoski: Svinalängorna

Leena är en finsk flicka som invandrar till Sverige på 70-talet. Hennes familj flyttar in på Fridhem i Ystad och känner sig lyckliga i all lyx: både varmt och kallt vatten, städskåp, badkar och inomhustoalett. Vi får följa några år av hennes uppväxt och snart visar det sig tyvärr att det matriella inte hjälper upp hennes situation då föräldrarna är alkoholiserade.

Hennes berättelse är en svart och molande värk, men otroligt nog för läsaren verkar inte Leena vara vesäntligt mindre lycklig än genomsnittet. Man har ju sällan något perspektiv på sin tillvaro och sin uppväxt i synnerhet.

Det är en mycket bra berättelse med ett avskalat och enkelt språk, men tyvärr saknar den en "händelse". Boken känns som en Populärmusik från Vittula eller en Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, men nedsänkt i svärta och utan den huvudstory som båda dessa har. Detta drar ner betyget, samtidigt som jag tycker att det är kvalitativt. Jag har svårt att bestämma mig för betyget eftersom jag ändå uppskattar att realism går före "Hollywoodism", men det blir svårt att hänga upp berättelsen på något.

Betyg: 4