Moa-Lina Croall: Sen tar vi Berlin

Vissa berättelser handlar om gripande och bra saker, ofta är dessa böcker gripande och bra, men inte alltid. Moa-Lina Croalls Sen tar vi Berlin har potential att vara en fantastisk bok, men jag kan inte förklara varför hon inte lyckas fånga mig 100%-igt. Missförstå mig rätt: det är en bra bok. Men för mig är den inte fantastisk.

Boken handlar om 22-åriga Lou som tar de första stegen från ungdomslivets väldefinierade ramar, där man är valbefriad tack vare skola och föräldrar, och ut i ett eget skrämmande vuxenliv där man själv definierar "lyckad" och "lycklig". Lou finner att den ram och det liv hon just nu har inte är bra och tillsammans med sin barndomsvän Julia åker hon till Berlin och försöker finna sig själv.

Jag tror att det som alienerar mig är att det är för kliché-artat: vegetariska, lesbiska, sökande, rökande, drickande, musikaliska, depressiva unga kvinnor. Måste man kryssa i alla dessa för att vara annorlunda om man är ung tjej?

Betyg: 3