Marianne Fredriksson: Ondskans leende
Förut gillade jag Marianne Fredrikssons böcker ohämmat, inte minst Simon och ekarna. Den är fortfarande en av mina favoritböcker, men på sistone har jag även gått på ett par nitar bland hennes verk. Ondskans leende tar priset i präktighet och i att vara totalt onyanserad. De onda är okritiskt jätteonda, de goda är okritiskt jättegoda - faktiskt så överdrivet goda att det bara blir för mycket.
Dessutom irriterar jag mig på dialogerna mellan barn och vuxna. Hon låter barnen prata ett konstigt, lite omodernt vuxenspråk, trots att berättelsen utspelar sig i nutid. Nä, det känns inte trovärdigt.
Betyg: 2
1 Comments:
Hittade hit via bokidioten och er blogg lär jag besöka igen :)
Skicka en kommentar
<< Home