Harry Bernstein: Den osynliga väggen
Andra världskriget var en miserabel tid. Och att växa upp som jude i England var också miserabelt. Och jag förstår att det var ett ständigt lidande och kämpande. Men vad jag inte förstår är varför Harry Bernstein måste skriva en bok som bara är översentimental, förutsägbar och full av arketyper (moder som kämpar för sina barn, men ibland är orättvis och gråter; avskyvärd pappa som har en fruktansvärd barndom bakom sig). Jag blev mest trött och lite ledsen av att läsa Den osynliga väggen, men det är synd, för Bernstein har upplevt något som han säkert skulle kunna ha återgett på ett mycket läsvärt sätt.Betyg: 2
posted by Hampus Jakobsson @ fredag, januari 04, 2008
3 comments
3 Comments:
Det här är ingen roman, det är en självbiografisk berättelse, har du inte uppfattat det?
Du är nog den enda av alla som läst boken som inte har förstått vad som är så bra med den. (Hundra mot ett att det är du som har fel!) Du skulle nog behöva göra ett uppehåll,och samla lite mer livserfarenhet. Det är ju nämligen det som böcker ofta handlar om.
Tack för din kommentar Leif.
Jo, jag uppfattade att boken är självbiografisk och det gav den tyngd. Dock tycker jag inte att Bernstein lyckas förmedla livsvisdom utan karaktärerna är onyanserade och det ger hans berättelse en sentimental obalans.
Att jag inte tycker som alla andra är väl inget problem. Jag bidrog till Bernsteins royalty som alla andra. Om jag sen gillade den eller ej är väl min ensak.
Att läsa fortsättningen, Drömmen, är nog inget för dig Hampus. Men för oss alla andra: läs och njut.
F ö utspelas den första boken vid tiden för första världskriget.
Skicka en kommentar
<< Home