Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga

Sällan har jag läst en roman om hat och olycklig kärlek som varit så spännande och med så bisarra karaktärer. Den påminner mig om både Tim Burton och Paul Auster, men Zafón har en egen stil.

Vindens skugga handlar om en pojke i ett krigshärjat Barcelona 1945 som får en bok. Han blir besatt av och vill veta mer om dess mystiske författare Julián Carax. Snabbt blir han indragen i en gammal fejd mellan svartsjuka barndomskamrater som urartat i hat och mord.

Zafón skriver mycket bra och boken berättas av flera karaktärer och genom dem nystas historien upp. Varje kapitel är spännande och berättelsen växlar mellan underliga människor och människoöden, våldsamma vendettor, ungdomskärlek samt gripande beskrivningar av människors olyckiga relationer. Han lyckas blanda in lagom mycket av det sargade Spaniens samtid och hindrar boken att förvandlas till en lång dold litania och historiebok, något jag är tacksam för.

Om det inte varit för den något långsamma starten så hade jag nog gett den en femma. Jag tyckte den var spännande till sista sidan och jag tackar Erica så mycket för rekommendationen som tog mig mer än ett år att öppna.

Betyg: 4