Marianne Fredriksson: Ondskans leende

Stina har flytt undan sin man som är psykopat och misshandlat både henne och deras två döttrar. Hon har fått skyddad identitet, men han lurar ändå kring hörnet med sitt vansinne. I centrum står kampen mellan det goda och det onda.

Förut gillade jag Marianne Fredrikssons böcker ohämmat, inte minst Simon och ekarna. Den är fortfarande en av mina favoritböcker, men på sistone har jag även gått på ett par nitar bland hennes verk. Ondskans leende tar priset i präktighet och i att vara totalt onyanserad. De onda är okritiskt jätteonda, de goda är okritiskt jättegoda - faktiskt så överdrivet goda att det bara blir för mycket.

Dessutom irriterar jag mig på dialogerna mellan barn och vuxna. Hon låter barnen prata ett konstigt, lite omodernt vuxenspråk, trots att berättelsen utspelar sig i nutid. Nä, det känns inte trovärdigt.

Betyg: 2