Carsten Jensen: Vi, de drunknade

Vi, de drunknade är en hård, maskulin och obehaglig bok som är svår att släppa ifrån sig. Den rymmer en dokumentär om sjöfartens betydelse och hur kriget drabbar alla. Ett barns syn på orättvisa. En kvinnas saknad av sin son. Och en mängd egensinniga och äkta karaktärer.

Den 700-sidiga boken handlar om invånarna i den lilla danska sjömansstaden Marstal under perioden 1848-1945 och låter oss följa fem generationer vars öden är sammankopplade. Ömsöm är det barnets skildring av en hård lärare med små anekdoter som är charmiga, ömsom är det krig och vi ser de mörkaste sidorna i människan.

Boken är skriven på vi-form. Vi - staden. Det ger ett starkt intryck och ger boken en dokumentärkänsla. Samtidigt låter Jensen oss gå in som ett Jag i en handfull personer som spelar en viktig roll och som blir en huvudperson i ett hundratal sidor, för att sedan försvinna för nästa generations Jag och Vi. Det är härligt denna varvning mellan dokumentär, skrönor och livsöden.

Boken är väldigt hård och maskulin - det är sjöfart, krig och pojksteck vi snackar om - kvinnorna har också starka åsikter och marginaliseras inte, men det är inte någon djupare dialog om relationer eller känslor. Ibland känns det tomt men ofta ger det det objektiva intrycket som dokumentären har. Som om det faktiskt är en stad och inte en enskild person vi följer. Att det är fakta och inte fiktion. Som om de känslor som beskrivs är de som fanns nedtecknade i dagböcker som författaren tog del av.

Efter att ha läst boken känns det som att ha varit med något stort. Jag känner inte för att segla och absolut inte för att gå i krig, men kanske besöka Marstal och känna att jag redan varit där.

Betyg: 4

Lorrie Moore: The Collected Stories of Lorrie Moore

Jag kan börja med att säga att jag inte gillar noveller. Jag hinner liksom inte få en relation till någon av karaktärerna och därmed inte riktigt känna för deras öde eller börja tänka som de. Men Lorrie Moore kan skriva noveller. Hon är en magiker med språket och skriver rörande berättelser.

Språket i novellsamlingen är som en blandning av one-liners och språkliga underfundigheter. Samtidigt är det inga lustiga berättelser. Eller egentligen någon speciell händelse eller story. Det är mer känslor och tillstånd novellerna handlar om. Och inga trevliga - misslyckande äktenskap, försök att finna den rätte när alla andra är gifta och har barn, cancer, cancer hos ens barn, ensamhet, självmord, fler misslyckade äktenskap och mer ensamhet. Blandningen av uppgivenhet och uppkäftighet draperad i Moores fantastiska språk gör dem till njutbara.

Självklart är inte alla novellerna tip-top och i och med att The Collected Stories of Lorrie Moore innehåller fem novellsamlingar kan du få de bästa genom att läsa samlingarna Birds of America och Like Life.

Betyg: 4

Håkan Nesser: Människa utan hund

Som vanligt levererar Håkan Nesser ett socialt drama inpackat i en mordgåta, något som får mig att både minnas boken och vilja läsa nästa sida.

Betyg: 3.5

Jeffrey Eugenides: Middlesex

En helt underbar bok - karaktärerna, sättet att skriva, berättelsen - ja allt!

Middlesex handlar om en Calliope, hermafrodit som föds som flicka och upptäcker att hon är "man" först när hon är fjorton. Calliope som är berättaren i boken låter läsaren följa historien om sina farföräldrar, en grekisk familj som emigrerar till USA under 1920 talet, sen sina föräldrar och slutligen sitt eget liv. Eugenides blandar vetenskap, historia, medicin, psykologi med en underbar berättelse.

Karaktärerna och språket i boken, som har glimten i ögat, var helt fantastiska. Samtidigt som Eugenides tar oss genom berättelsen, lyckas han få oss att tänka - hur lite vi kan påverka våra liv, vad är kön och idenitet egentligen, vad är arv och vad är miljö?

En fröjd att läsa, en sorg att avsluta!

Betyg: 5

Anders Paulrud: Fjärilen i min hjärna

Memento Mori - kom ihåg att du är dödlig. Så lär en tjänare fått påminna de romerska generalerna ständigt när de paraderade genom Rom. Idag finns det inte mycket som får oss att stanna upp och tänka efter. Allt måste gå fort och tar man inte beslut så missar man möjligheter. Att grubbla är att inte leva och varje minut måste upplevas.

Tack Anders Paulrud som liksom Joan Didion med Ett år av magiskt tänkade påminner oss om vår bräcklighet och att vi ska älska och berätta för de vi älskar att vi älskar dem.

Betyg: 5

Torgny Lindgren: Norrlands Akvavit

Torgny Lindgren är en av mina favoritförfattare och därför var mina förväntningar högt satta på denna bok. Tyvärr blev jag besviken. Likt Austers Travels in the Scriptorium besöker Lindgren sina tidigare karaktärer och trakterna för sina tidigare noveller och romaner; Västerbotten.

Boken har en del underfundiga ljusglimtar som får mig att skratta med på det hela taget saknas en berättelse som griper tag i mig.

Betyg: 2.5

Haruki Murakami: What I talk about when I talk about running

Murakamis senaste bok What I talk about when I talk about running är det närmsta man kommer en självbiografi. Murakami är en av mina favoritförfattare och det var fantastiskt att få förstå mer hur otrolig han är som person - envis, ödmjuk och mycket, mycket målmedveten.

OBS: Detta är alltså inte ett skönlitterärt verk.

Betyg: 4