Johanna Nilsson: Jag är leopardpojkens dotter

Vad är det som gör Johanna Nilssons böcker så speciella? Jag har läst i princip alla hennes böcker i takt med att de getts ut, och med tiden har jag upptäckt mönster och återkommande gestalter. Jag tycker - eller inbillar mig - att jag faktiskt lär känna författaren själv genom böckerna. Hon skriver avskalat, personligt, ärligt och nära. Ofta får jag känslan av att författaren är en nära vän till mig.

I den här boken får vi följa Johannas pappa under hans uppväxt i Kongo, där hennes farföräldrar missionerade under flera decennier. Hon berättar om hans äventyr i djungeln, och inte minst om hur farmor och farfar ständigt prioriterade Gud och Guds kall på bekostnad av sina tre barn, som i vissa fall lämnades i Sverige i flera år i streck, medan de själva var ute på missionsuppdrag i en avlägsen del av världen.

I början av boken kändes berättelsen aningen tunn; det kändes som om hon berättade en historia som inte riktigt var hennes, men sedan kom jag till en punkt då det blev svårt att lägga ifrån sig boken. Hon behandlar konsekvenserna av sina farföräldrars liv och val på ett sätt som får mig att tycka att berättelsen är hennes i allra högsta grad.

Betyg: 4.5

Erlend Loe: Volvo Lastvagnar

Loe har ännu en gång visat att han kan bemästra trams men ändå hålla god kvalité. För Volvo Lastvagnar är en mycket knasig bok. Den är kul, men inte speciellt seriös. Loe skriver mycket avslappnat och lugnt och jag blir bara irriterad på att han gillar att upprepa (störiga) stilgrepp - i den här boken att blanda in "jag - alltså jag som skriver den här boken" och inte släppa det. En underbar bok om du vill skratta en stund om norrmannen Dopplers fortsatta resa, nu i Sverige, men en bok som inte heller lämnar dig med något seriöst.

Betyg: 3.5