Carsten Jensen: Vi, de drunknade

Vi, de drunknade är en hård, maskulin och obehaglig bok som är svår att släppa ifrån sig. Den rymmer en dokumentär om sjöfartens betydelse och hur kriget drabbar alla. Ett barns syn på orättvisa. En kvinnas saknad av sin son. Och en mängd egensinniga och äkta karaktärer.

Den 700-sidiga boken handlar om invånarna i den lilla danska sjömansstaden Marstal under perioden 1848-1945 och låter oss följa fem generationer vars öden är sammankopplade. Ömsöm är det barnets skildring av en hård lärare med små anekdoter som är charmiga, ömsom är det krig och vi ser de mörkaste sidorna i människan.

Boken är skriven på vi-form. Vi - staden. Det ger ett starkt intryck och ger boken en dokumentärkänsla. Samtidigt låter Jensen oss gå in som ett Jag i en handfull personer som spelar en viktig roll och som blir en huvudperson i ett hundratal sidor, för att sedan försvinna för nästa generations Jag och Vi. Det är härligt denna varvning mellan dokumentär, skrönor och livsöden.

Boken är väldigt hård och maskulin - det är sjöfart, krig och pojksteck vi snackar om - kvinnorna har också starka åsikter och marginaliseras inte, men det är inte någon djupare dialog om relationer eller känslor. Ibland känns det tomt men ofta ger det det objektiva intrycket som dokumentären har. Som om det faktiskt är en stad och inte en enskild person vi följer. Att det är fakta och inte fiktion. Som om de känslor som beskrivs är de som fanns nedtecknade i dagböcker som författaren tog del av.

Efter att ha läst boken känns det som att ha varit med något stort. Jag känner inte för att segla och absolut inte för att gå i krig, men kanske besöka Marstal och känna att jag redan varit där.

Betyg: 4