John Ajvide Lindqvist: Pappersväggar

Om jag inte fått den här boken i present hade jag nog aldrig läst den. Skräck, dessutom i novellform, är inget som fått något större utrymme i mitt liv tidigare, men det är väl just detta som kan vara det fina med att få (eller rekommenderas) böcker som man inte skulle välja själv. Det här är nämligen en bra bok! Författaren, som jag inte kände till tidigare men som tydligen fått bra kritik från många håll, har ett välformulerat och nyanserat språk, och hans idéer till novellteman är mångfacetterade, även om de flesta berättelserna på ett eller annat sätt behandlar gränsen mellan liv och död. Huvudpersonerna är till synes ganska ordinära personer med "vanliga" liv, men under ytan döljs ofta en särskild egenskap, förmåga eller ett intresse som bidrar mer eller mindre starkt till berättelsens karaktär.

Jag gillar att själva skräcken ligger ganska lite i blod och inälvor, och desto mer i författarens förmåga att skapa en stämning som håller läsaren undrande om vilken väg berättelsen ska ta. Ofta är det faktiskt spännande bara att undra vari spänningen kommer att ligga, vilket långt ifrån alltid är klart från början i dessa ganska oförutsägbara noveller. I vissa av dem är slutet kanske till och med lite väl konstigt för min smak.

Summa summarum blir betyget ganska högt. Flera av berättelserna är individuellt dock värda mer än det sammanlagda betyget.

Betyg: 3,5

Erlend Loe: Doppler

I denna bok, liksom merparten av hans andra vuxenromaner (Josef och Maria är hittills undantaget), är huvudpersonen en irrationell, världsfrånvänd och naiv man som fått en fix idé. Doppler, som han heter, flyr en dag verkligheten och familjen och bosätter sig i ett tält i skogen. Snabbt adopterar han en ung älg (genom att döda dess moder), möter en man som besatt fyller sitt vardagsrum med ett modellbygge av ett slag i Ardennerna, stiftar god bekantskap med en inbrottstjuv som bröt sig in i familjen Dopplers hus, inser att han inte kände den far han nyss jordfäst och mycket mer.

Loe är en av de personer som jag innan undrade huruvida han var förvirrad och skriver exakt det han tänker utan distans eller om han är en välregisserande och eftertänksam författare. Med Doppler måste jag säga att det kvittar. Han blandar vanvettiga idéer och påhitt, som ofta blir humoristiska, med livsstils- och samhällskritik. Han lyckas därigenom skriva en rolig, naiv och enkel bok som faktiskt har en del poänger och som skapar viss eftertanke. Loe är och förblir den enkla eskapismens mästare!

Betyg: 4

Anne Donovan: Hieroglyphics

Boken består av 18 korta noveller och många handlar om ganska melankoliska relationer sett ur kvinnor i olika åldrars perspektiv.

Huvudpersonen är inte sällan ensam med sina egna tankar även om hon inte är fysikt ensam och delar sina funderingar bara med läsaren. Boken känns därför ganska intim och detta förstärks av det personliga språket. För språket är mycket speciellt; egentligen ett avskalat och okomplext språk, fast många noveller är skrivna på skotsk dialekt. Det senare gör att det tar lite tid att läsa den, och det blir lätt att man ljudar sig igenom för att dechiffrera ett "Ah'm no ready fur this" eller ett "Ah cannae go masel". Det tar en stund att komma in i det, men den personliga känslan gör det värt det!

Boken får bra betyg för sitt härliga språk, samt sina intelligent skrivna relationer mellan mor och dotter, eller kvinna och man. Som vanligt tycker jag mer om romaner än noveller, eftersom man inte riktigt får något driv att läsa nästa kapitel, samt att man blir avhuggen i sin relation med berättelsens karaktärer. Men för att vara en samling noveller är det en mycket läsvärd bok.

Betyg: 4

Alexander McCall Smith: Damernas detektivbyrå

Mma Ramotswe startar Botswanas första detektivbyrå av pengarna hon ärver efter sin far. Hon dricker rooibos-te och löser fall på löpande band. Jag tror att boken är så pass populär som den är pga Mma Ramotswes handlingskraftighet och det faktum att detta inte är någon sedvanlig deckare. Detta tilltalar även mig, men först efter att jag lyckats få lite distans till boken och se den mer som saga än som deckare.

Mma Ramotswe är på många vis en charmig person, och jag kan inte låta bli att le när denna feta dam kryper omkring i buskarna för att lösa sina fall. Samtidigt har jag lite svårt för böcker där jag tycker att huvudpersonen "gör fel", vilket här är fallet t.ex. när Mma Ramotswe klumpigt nog tappar bort personerna hon skuggar för att hon döljer sig bakom en tidning som hon finner så intressant att hon glömmer vad hon egentligen håller på med. Jag ogillar också hennes dubbelmoral i fråga om män - hon påpekar gång på gång att de inte är mycket att ha, även om hon i vissa situationer, som när hon ensam är nära att attackeras av en kobra, blir uppenbart beroende av deras hjälp. Är detta månne satiriskt menat av författaren? Jag tror det egentligen inte, och det är främst detta som gör att jag måste ta till "sagoperspektivet" för att uppskatta boken och acceptera att det inte finns något större djup i handlingen.

Trots allt är det underhållande att läsa om Mma Ramotswes påhittighet i sitt yrkesutövande, och det är berättelsens rättframhet och huvudpersonens förmåga att inte krångla till saker som gör den läsvärd.

Betyg: 3

Håkan Nesser: Från doktor Klimkes horisont

Jag kan inte annat än att säga att jag gillar Nessers ensamma, fundersamma män med sina inre monologer. Dessutom gillar jag Nessers lite äldre ordval och hans moderata, korthuggna och ibland lite retsamma språk. Han är en av de få författare som kan få mig att skratta när jag läser, just genom sitt finurliga ordval. Boken består av fem noveller av varierande längd och ofta är de både spännande berättelser och surrealistiska på ett "austerskt" eller "murakamiskt" sätt.

Tyvärr är jag inte en stor fantast av noveller, eftersom man precis hinner in i berättelsen lagom tills att den är slut, och ibland önskar jag att surrealismen hade använts mer som ett verktyg än en stil.

Betyg: 3.5

Haruki Murakami: Dance Dance Dance

Det här är historien om en man som genom olika människor som korsar hans väg dras in i en värld som endast uppfattas av få, och hur han kämpar för att förstå hur olika personer och händelser hänger ihop.

Det är ingen dålig bok, men efter att ha läst Murakamis riktigt bra böcker Norwegian Wood och South of the Border, West of the Sun kan jag inte hjälpa att jag blir lite besviken. Dance Dance Dance saknar det magiska språket som säger så mycket med så få ord, och det finns heller inget som gör att jag bara vill läsa, läsa, läsa utan att lägga boken ifrån mig. Trots detta gillar jag flera av karaktärerna i boken som alla är lätta att skapa sig en bild av, och själva storyn är oförutsägbar och emellanåt till och med spännande.

Betyg: 3

John Irving: A Prayer for Owen Meany

Hur kom Irving på att skriva historien om en pojke som endast är hälften så lång som alla andra, bara har ett röstläge (skrik) och av misstag dödar sin bäste väns mamma genom att under en baseballmatch träffa henne i huvudet med bollen? Själva storyn i den här boken är på flera sätt både ovanlig och gripande, och jag tyckte om både Owen - vars yttranden alltid återges i versaler - och bokens berättare, bäste vännen Johnny. Tyvärr känns boken för lång med sina 637 (!) sidor. Skildringen av pojkarnas barndom gillar jag, men att följa Johnny i vuxen ålder kändes inte alltid lika inspirerande.

Betyg: 3

Khaled Hosseini: Flyga drake

Boken handlar om en plats som är mycket aktuell, men som jag tidigare inte läst mycket om: Afghanistan.

Det gav mig en del att läsa om en man som troligvis själv växt upp i landet och delar med sig av sina erfarenheter. Jag uppskattar dock inte hans något gråtmilda sätt att skriva, speciellt i bokens inledande kapitel, men den tar sig och mittenpartiet är mycket bra, sen blir boken lite mer "fiktionsartad" på slutet. Trots detta är det en bra bok och kvalitet per sida är god, boken är på 352 sidor.

Betyg: 3.5