Levi Henriksen: Snö ska falla över snö som fallit

Daniel har suttit i fängelse efter en mindre narkotikaförseelse, och när han kommer ut har hans bror precis tagit livet av sig. Åtminstone är det vad man tror. Sliten och osäker försöker han ta itu med sitt liv igen, vilket visar sig inte vara så enkelt i en liten ort där alla känner alla och vet varandras bakgrund och historia. På grund av sitt förflutna blir Daniel genast (oskyldigt) misstänkt när ett brott begås i grannskapet.

Jag är lite förvånad över att boken tilldelats "Norska bokhandlarpriset till årets bästa roman", för riktigt så bra är den inte. Det är dock ingen dålig bok heller, och jag uppskattar att det snarare är en roman än en regelrätt deckare. Det jag har svårt för är författarens maskulina, lite hårda stil.

Betyg: 3

Paul Auster: Moon Palace

Moon Palace är som alla Austers böcker jag läst ett speciellt mästerverk som imponerar samtidigt som det förbryllar mig. Han lyckas skriva en bok som gör mig besviken under vissa delar, eftersom jag har mycket höga förväntningar på den, men när jag är klar och ska återkalla berättelsen, kan jag inte komma ihåg senast jag läste ett verk av den här magnituden.

Berättelsen skildrar utanförskap (frivilligt, konstigt nog) och sökandet efter ens rötter, och är skriven med Austers klassiska, hårdkokta och avskalade stil. Trots att han avslöjar och sammanfattar ”plotten” i förväg, lyckas han skriva så att jag sitter som klistrad.

Berättelsen är uppdelad i fyra delar och varje del skildrar olika passager av huvudpersonens liv i kronologisk och direkt följd, men de känns mycket olika och nästan som egna historier. Bokens enda svaghet är att vissa delar är lite för långa, och ibland glöms nästan berättelsens röda tråd bort.

Betyg: 4

Jose Saramago: Blindheten

Blindheten av Jose Saramago är en obehaglig men läsvärd berättelse vars språk gör mig tokig. Boken handlar om en epidemi av blindhet som sprider sig och man får följa de första smittade som blir satta i karantän, samt en kvinna som aldrig blir blind, men får uppleva tyngden av att inte vara det. Saramago illustrerar någon av människans mörkaste och obehagligaste sidor, utan att det blir det minsta osannolikt eller överdrivet. Historien och sensmoralen i boken är mycket bra och fick mig att sitta och tänka flera gånger efter jag slagit igen boken.

Om bara Saramago kunde vara lite mindre filosofisk, krånglig och pretentiös så hade boken varit fantastisk. Själv blir jag bara irriterad av sättet att dialoger återges utan radbrott eller citattecken, samt att alla karaktärer, situationen till trots, har sans att diskutera människans natur och språkets väsen på ett sätt som får åtminstone mig att tappa historien och njutningen. Jag antar att jag gillar ett mer hårdkokt och avskalat språk samt att tankar lämnas till läsaren och inte dikteras. Samtidigt kanske boken hade avskalats till en enkel Steven King-roman utan Saramagos snirklighet.

Trots min irritation över hur Saramago lägger orden tycker jag boken var läsvärd och intressant, men inte helt igenom en njutning.

Betyg: 3

Paul Auster: Mr. Vertigo

Paul Austers Mr. Vertigo är som alla andra Austers böcker jag läst mycket speciell och underbar.

Först såg jag boken som en lustig saga, men nu när den är slut gav den mig mycket eftertanke. Den övergripande storyn är lite underlig; en ung mindre belevad pojke söks upp av en medelålders judisk man under 1900-talets början i USA. Pojken lär sig flyga av mannen genom mer eller mindre fysisk och psykisk tortyr, och tillsammans turnerar de sedan runt i USA med detta nummer.

Språket är som vanligt magiskt och det var det som fångade mig när jag trodde att sagan skulle vara för tunn. Berättelsen är skriven enkelt, men med all dialog på klatschig slang. Språket är nästan mer som en Kurt Vonnegut och berättelsen likaså. Men Auster lyckas så klart göra boken till en resa med sensmoral, lärdom och en och en annan tår från läsarens sida.

För mig handlar boken om att man aldrig är lycklig med det man har, känslorna är starkare när man kämpar och längtar, eller när man förlorat och saknar. Ibland är det stora målet inte det roligaste att bocka av, utan man måste värdera resan dit, se på vad man redan har och älskar och uppskatta det istället för att förblinda sig i kampen att nå målet.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är som hindrar mig från att ge boken högsta betyg - kanske är det stycken om baseball och kanske att storyn faktiskt tog en stund för att utvecklas och visa sin rätta sida.

Betyg: 4