Thomas Engström: Dirty Dancer

Berättelser med huvudpersoner man inte tycker om, eller direkt tycker illa om, är något som vissa ogillar. Jag har inget emot böcker av det slaget, och det är inte på grund av att jag känner avsmak inför Engströms Erik, den självömkande, arroganta och dömande advokaten, som jag inte hyllar Dirty Dancer.

Nä, det är för att berättelsen inte rör mig. Det är en icke-sinande ström av förakt och spydigheter mot samhället och alla dess invånare samt i stort sätt alla mänskliga svagheter, som dock har rätt att få en känga, som levereras. Engström låter Eriks välutbildade röst tala direkt till läsaren på ett likvärdigt och inte på ett nedlåtande sätt och språket är riktigt, riktigt bra. Ibland lyckas Engström avbilda några av våra svagheter på ett träffsäkert sätt, men ofta tar språket och stilismen överhand och berättelsen och personporträtten blir lidande.

Dock är avsnittet då Erik konfronterar sin far en favorit, och personligen tycker jag att detta är nästan enda stycket i boken där Engström inte ”ska låta tuff” eller imitera Arthur Nersesian eller Bret Easton Ellis utan tittar läsaren rakt i ögonen.

Betyg: 2.5

Moa-Lina Croall: Sen tar vi Berlin

Vissa berättelser handlar om gripande och bra saker, ofta är dessa böcker gripande och bra, men inte alltid. Moa-Lina Croalls Sen tar vi Berlin har potential att vara en fantastisk bok, men jag kan inte förklara varför hon inte lyckas fånga mig 100%-igt. Missförstå mig rätt: det är en bra bok. Men för mig är den inte fantastisk.

Boken handlar om 22-åriga Lou som tar de första stegen från ungdomslivets väldefinierade ramar, där man är valbefriad tack vare skola och föräldrar, och ut i ett eget skrämmande vuxenliv där man själv definierar "lyckad" och "lycklig". Lou finner att den ram och det liv hon just nu har inte är bra och tillsammans med sin barndomsvän Julia åker hon till Berlin och försöker finna sig själv.

Jag tror att det som alienerar mig är att det är för kliché-artat: vegetariska, lesbiska, sökande, rökande, drickande, musikaliska, depressiva unga kvinnor. Måste man kryssa i alla dessa för att vara annorlunda om man är ung tjej?

Betyg: 3

Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande

Innan trodde jag att en "personlig" bok var skriven för författen själv och inte för läsaren. Att den har otaliga referenser till saker som författaren och kanske dennes nära vänner förstår. Och mest av allt var jag säker på att jag aldrig skulle kunna komma att uppskatta detta. Joan Didion har motbevisat mig - jag hade rätt med de två första påståendena, men inte med det tredje.

Ett år av magiskt tänkande handlar om året efter att Didions man går bort i hjärtinfarkt. Det är en mycket speciell bok, det känns nästan inte som om Didion har skrivit boken för att den ska läsas, utan för att dokumentera året samt arbeta med och behandla sin egen sorg.

Hur som helst lyckas hon skriva en mycket bra bok som behandlar döden, sorg, kontrollbehov, önskan om en större mening och andra livsfrågor. Mest av allt påminner den läsaren om vikten av att älska sina nära medan de fortfarande lever. Det som hindrar mig från att ge boken högsta betyg är just att boken är "oskönlitterär" och personlig, samtidigt som jag inte önskar att Didion skulle skrivit boken annorlunda.

Betyg: 4

Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Hur intressant kan ett möte mellan en äldre dam och en ung kvinna i en by i Dalarna bli? Svar: alldeles oerhört intressant. Astrid är en inåtvänd enstöring som folket i byn oftast refererar till som "häxan". Hon har aldrig varit mer än ett fåtal mil från huset där hon föddes och som hon fortfarande bor i. Veronika är ung och berest, och kommer till byn för att samla ihop sig själv och skriva på sin bok. Från att ytterst försiktigt närma sig varandra, blir de nära vänner som kommer att påverka varandra mycket starkt genom att dela med sig för varandra om sina liv och erfarenheter.

Det här är Linda Olssons första roman, och jag hoppas innerligt att det kommer fler. Det är sällan jag råkar på en författare som skriver så enkelt och ledigt, men ändå så fantastiskt målande och gripande. Ibland när jag är mitt inne i en riktigt bra bok blir jag rädd att boken ska tappa kvalitet mot slutet och göra mig besviken, men det här är från början till slut ett rent mästerverk.

Betyg: 5

Alessandro Baricco: Silke

Alessandro Bariccos Silke är en nätt bok på 120 sidor och läses enkelt ut på en dag. Han har en mycket skön stil, ömsom korta men romantiskt sirliga beskrivningar, ömsom nästan informativa, uppradade passager.

Berättelsen utspelar sig på 1800-talet och handlar om Hevré Joncour som handlar med silkesmaskar, och då sjukdom börjar sprida sig bland dem tvingas han göra långväga resor till Japan, där maskarna inte drabbats. I Japan upplever han saker och träffar på männsiskor som får honom att mentalt bryta upp med sitt liv därhemma.

Jag tycker att Baricco lyckas att med väldigt små medel, både i sidantal och ordens komplexitet, skapa en berättelse som man sugs in i. Jag kan inte komma överens med mig själv om jag för en gångs skull tyckte att boken var för kort.

Betyg: 3.5

Per Nilsson: Lilla livet, lilla döden

Lilla livet, lilla döden är en bok som börjar underbart och sedan långsamt dalar i kvalitet.

Boken har två röster: Janne, bokens egentliga huvudperson, och Per Nilsson själv. Jannes stil är naivistisk och klurig samtidigt som berättelsend är rolig att läsa och språket självklart enkelt och lite repetitivt. Per Nilssons röst förmedlar en metaberättelse som föreställer sanningen. Denna text är irriterande vis och detaljerna är ointressanta.

Om Per Nilsson valt att skippa "sin egen" röst i boken, tror jag att jag hade uppskattat boken mer - nu känns den som ett läromedel i skrivande för ungdomar med ett exempel invävt. Synd på en bra berättelse, tycker jag.

Betyg: 3.5

Paul Auster: Travels in the scriptorium

Auster är en författare som aldrig tidigare gjort mig besviken, men med denna bok lyckades han. Berättelsen känns som ett plagiat på en Auster, och är mest en uppräkning av många av karaktärerna i hans tidigare böcker.

Jag ångrar att jag läste boken, eftersom jag förvånas över hur en så genomgående kvalitativ författare kan släppa en bok som mest känns som en egotripp.

Betyg: 1